Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



måndag 1 oktober 2012

Väntar på akut CT

Blir en liten kort uppdatering nu bara för jag är så himla trött. Har inte sovit så mycket eller särskilt bra de senaste nätterna. Å kattutställningen tog på krafterna.
Jag har haft feber upp och ner hela dagen idag åxå. Från ca 37 grader och uppåt 39. Jag har låg temp när jag är frisk, 36 grader. Så jag har varit stundvis rejält påverkad av febern. Det har varit jättejobbigt idag.
Pratade med sjuksköterskan Elisabeth på CF-center idag. Hon jagade röntgenpersonalen och försökte ordna allt åt mig. Remissen för en akutröntgen har gått iväg och tanken är ju att man då ska få en röntgen inom 24 timmar. Vanligtvis när man begär en sån här akutröntgen så ligger ju patienten inne på sjukhuset. Det blir lite speciellt med mig då eftersom jag är hemma istället. Men Elisabeth lovade att fixa ändå. Blir det nån tid ledig så ringer de från röntgen direkt och begär att jag ska komma in. Annars skulle Elisabeth putta på dem i morgon bitti igen. Hon håller alltid vad hon lovar. Hon brukar alltid försöka ordna allt så det ska fungera så smidigt som möjligt. En av CF-centrets guldpärlor som får allt att fungera. Hon behandlar alltid patienterna med respekt och är väldigt duktig på sitt jobb. Det jag gillar allra mest hos henne är att det är aldrig omöjligt. Hon försöker alltid ordna saker till det bästa. Även om det ibland kanske inte lyckas så vet man att hon har iaf lagt ner arbete på att försöka. Hon är alltid glad och man möts alltid av ett leende av henne. Hon är dessutom den enda sjuksköterskan som alltid litat på det jag berättat och det jag har sagt. När jag sa till henne att jag är stickrädd och väldigt rädd för sprutor så viftade hon inte bara bort det med: "men det här är inget att vara rädd för...". Hon bekräftade istället min rädsla och försökte hjälpa mig att hantera den. Hon fick mig inte att skämmas över min rädsla utan fick mig istället att känna stolthet när det hade gått bra. Idag tycker jag fortfarande att det är läskigt när de måste sticka mig men det är mycket bättre än förut. När jag säger till henne att det gör ont så litar hon på det och sätter på ett nytt bedövningsplåster innan hon fortsätter att sticka. Därför litar jag så mycket på henne. För att hon litar på att det jag säger är riktigt. Hon har vunnit min respekt genom att alltid behandla mig som en människa och inte bara som en patient. Tack Elisabeth för allt du gör och för den du är.

Inga kommentarer: