Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



lördag 27 oktober 2012

Jag får livet tillbaka.....

Idag var det kursdag på Edeby ryttargård. Vi var ett gäng tjejer som red inför en väldigt duktig tränare. Man red ett pass på förmiddagen sen var det lunch. Å så red man ett pass på eftermiddagen. Jag hann hem i mellan och inhalera samt ta mer medicin så det passade mig perfekt.
Det var så otroligt roligt. Jag lärde mig jättemycket. Jag fick massor av kritik åxå som jag tar till mig och ska jobba på. Men slutbetyget vi fick av den här tränaren var: "Ni är ett jättetrevligt ekipage och ni passar verkligen för varandra. Hlökk ser ut att trivas väldigt bra med dig och hon gör verkligen allt för att vara dig till lags. Du jobbar jättefint för att underlätta för Hlökk och det syns att ni tycker om varandra. Ni jobbar bra ihop."
Jag blev jätteglad!!! Jag tycker ju så jättemycket om Hlökk så det är så roligt när någon som kan sånt här kommer och säger att det syns att hon tycker om mig tillbaka. Ååååå vad det värmer hjärtat ska ni veta. Fina, älskade Hlökk.
På eftermiddagen tog jag med mig Marie som var nyfiken på gården och hästarna. Satte dessutom en kamera i händerna på henne och bad henne fota lite. Jag ska lägga in bilderna här på bloggen när jag lagt över de på datorn. Nu ligger de i systemkameran. Marie tog många bilder både i stallet och när jag red eftermiddagspasset. Å nu på kvällen när jag tittade igenom bilderna så blev jag lite tårögd faktiskt. Jag såg en frisk kvinna däruppe på hästryggen. Jag ska förklara så ni förstår.
När man är lungsjuk och hostar så mycket som jag gör så får det ju flera otrevliga biverkningar. Ett uppmärksamt öga kan direkt se på hållningen vilka som är lungsjuka och vilka som inte är det. När man får ont, svårt att andas och när musklerna på framsidan blir för starka så dras axlarna nedåt/framåt. Man kutar gärna lite med ryggen och sjunker ihop. Allt för att minska både smärtan och obehaget. Dessutom så känns det som att det är lättare att andas då. Man blir svag i ryggen och den orkar inte längre hålla tillbaka de starka musklerna på framsidan, det blir en dragkamp som ryggen förlorar. Man får en hemsk hållning. Jag ska visa er på en bild senare där jag kan överdriva hållningen lite så ni får se vad jag pratar om.
När jag tittar på bilderna Marie tar så sitter jag rak i ryggen, axlarna bakåt/neråt och hållningen är jaaaa faktiskt vacker. Det är en frisk kvinna som sitter på hästryggen. Jag ska ta ut nån bild där det syns extra bra på så kommer ni se skillnaden direkt.
Jag funderade lite över det här nu på kvällen och kom fram till lite olika saker. Hästarna ger mig verkligen mitt liv tillbaka. Bela och barnen älskar jag över allt annat och de ger mig motivationen att varje dag kliva upp. Men de kan inte ge mig det hästarna kan. Hos Hlökk är jag normal.
Hlökk dömer inte mig. Hon ser inte mig som sjuk, cfare, patient, mamma, fru, kvinna..... hon ser mig som människa. Å efter idag så vet jag att hon ser mig som en människa hon tycker om. Hon dömer mig inte för vad jag gjort tidigare. Hon skiter fullständigt i om jag felparkerat bilen, om jag bäddade sängen i morse, om jag måste ta 10 olika sorters mediciner, om jag har plånboken tom osv.... inget av nåt sånt har nån betydelse för Hlökk. Det enda hon bryr sig om är vad jag gör DÄR just precis DÅ. När vi är tillsammans. Hon behandlar inte mig på nåt speciellt sätt för att jag är sjuk, har ont, är trött etc.... hon är just bara Hlökk och det räcker så himla långt. Hon lyssnar när jag pratar med henne. Hon ger verkligen allt när vi rider svåra pass i ridhuset. Hon erbjuder sin varma man att gråta ut i när livet känns hårt och orättvist. Hon bär mig på sin rygg när mina lungor inte orkar att springa. Hon låter mig låna hennes ben att få springa och känna vinden mot min kind. Hon låter mig få vara bara jag helt enkelt. Hon klappar mig inte på axeln och säger "det ordnar sig ska du se....". Hon försöker inte lösa mina problem. Hon drar sig inte undan när man kramar henne. Hon är inte rädd för mina tårar. Varje gång jag är i stallet så känns det som att jag får livet tillbaka litegrann. Allt det som sjukdomen har tagit ifrån mig får jag tillbaka istallet bara för en stund.
Det bästa jag vet är på våren och sommaren när Hlökk har stått i sommarhagen lite längre från gården. Det är en väldigt vacker natur däruppe i den hagen. Man får gå en rejäl bit men det är så värt det. Jag brukar då ta tränset med mig och så går jag upp till hagen och in till hästarna. Sen sätter jag mig på en sten eller stubbe å bara .... finns. Ibland kommer det fram nån häst och nosar lite, kanske knuffar lite på mig. Sen går jag och hämtar Hlökk. Så rider jag barbacka tillbaka till gården. Å sen har vi vår dag tillsammans då vi antingen rider lite mer svåra grejer i ridhuset och koncentrerar oss eller så rider vi ut i den vackra naturen och bara myser. Ibland har jag med mig matsäck både till mig och Hlökk. När dagen är slut så sadlar jag av men behåller tränset på. Sen rider jag barbacka tillbaka till hagen och släpper Hlökk. Sen sätter jag mig igen i hagen och bara känner att livet har återvänt till min kropp.
Kan ni nu förstå varför jag envisas med att rida och att ta mig till stallet fast jag knappt kan gå vissa gånger? Det här är min terapi. Det här är det som fyller mig med liv.

Inga kommentarer: