Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



onsdag 31 oktober 2012

Lessen i ögat....

Jaaa ibland blir man det av sånt som folk spyr ur sig.

Just idag känner jag mig inte nåt bra alls. Eller jag känner att kroppen skriker efter vila och den signalerar verkligen att nånting vill bryta ut. Kanske en förkylning, mest troligt i dessa tider. Men just nu finns varken tid, plats eller rum för att vara sjuk. Jag lurar kroppen med läkemedel. Det är egentligen bara att maskera symptom och att lura sig själv. Men jag vet ingen annan råd just nu. Det är ju alltid på gott och ont att veta mycket om hur läkemedel och kroppen fungerar. Man vet vad man ska ta till för att dölja olika förkylningssymptom och få kroppen att orka lite mer. Men man brukar få betala dyrt för det till slut iaf. Jag sov nästan ingenting i natt. Kallsvettades och mådde riktigt illa. Att då ha någon som snarkar högt och ljudligt brevid sig gör att man nästan kväver fanskapet med kudden. ;) Jag valde att lägga mig i ett annat rum istället. Men inte sjutton fick jag ligga ifred som jag hade tänkt. Nej då jag hade 3 katter som trängdes hos mig. Varav en snarkade. *suckar*
Jaaa jag vet fy fan va jag gnäller nu. Men samtidigt så måste jag ju få svara när folk frågar mig hur jag mår tex. Eller varför jag inte kan komma på ett möte. Eller varför jag inte är så social överhuvudtaget. Man måste väl ändå få säga sanningen?
Jag fick ett ganska otrevligt mejl där jag fick höra att jag "red på mitt handikapp" å att jag minsann inte var den enda som hade ett späckat schema. Jag rider inte alls på mitt handikapp! Men när nån frågar så måste jag ju få svara och förklara varför jag är som jag är eller varför jag väljer att göra som jag gör? Eller ska jag bara svälja alla påståenden och insinueringar? Utan att gnälla eller "rida på mitt handikapp".
Jag menar när ni friska arbetar på era "riktiga" jobb, å inte nåt fuskjobb som jag har som att vara mamma och ta hand om hus och hem, när ni arbetar riktiga hundpass som en del uttrycker sig. Så när ni kommer hem är ni ju fria och kan bara kasta er i säng. När min arbetsdag är slut och alla sover och huset är rent och snyggt så ska ju jag sätta mig och inhalera, andningsgympa och ta mediciner. Å jag menar inte alls att det på nåt vis skulle vara synd om mig som en del verkar tro. Utan igen ställer man frågan så måste jag ju få svara. Detta är en förklaring till varför jag inte har så mycket tid över till annat. 2 barn, hus, hem, sjukdom, katter, hund, häst, sjukhus osv tar tid. MYCKET tid.
Katterna och hunden skiter fullständigt i om jag är "sjuk". De ska ha sin omvårdnad ändå. Hästen behandlar inte mig annorlunda för att jag har CF. Å jag gör allt som alla andra gör i stallet. Det är ingen skillnad på mig. Jag tycker inte synd om mig själv för jag vet inget annat liv än det jag har. Å jag vill INTE att nån tycker synd om mig av nån anledning alls. Men om ni inte vill veta hur jag mår så ge fan i att fråga då. Å sitt absolut inte och påstå nånting som inte stämmer.
Det gnälls otroligt mycket från olika håll att jag inte lägger ner mer tid på olika saker. Men ärligt, jag har inte mer tid just nu. Just precis så krasst är det just nu. Jag har fått acceptera det och så får även ni göra.

Inga kommentarer: