Mellandagarna bjöd på mer lugn.
Vi var ner till Norrköping och hälsade på min pappa och hans fru Ingrid. De bjöd på en hel fantastisk måltid. Jättegott. Det blev ett väldigt trevligt besök och ungarna stormtrivdes. Pappa såg hyfsat pigg ut efter sin operation. Han kämpar på och gör det bra. Det var skönt att se dem bägge två så pass pigga och glada.
På vägen ner så ringde Anders, läkare på CF-center, upp mig. Jag hade ringt på morgonen och lämnat meddelande på telsvararen eftersom jag nu mådde ännu sämre. Rethostan värre än nånsin. Hostade blod. Inget slem bara blod och vatten. Det gjorde ont i hela kroppen bara jag ens funderade över att hosta lite. Ännu värre att göra andningsgymnastiken. Anders tyckte absolut att jag skulle läggas in DIREKT!!!!
Jag var inte riktigt av samma åsikt. Vi fick ta en liten diskussion på telefon. Resultatet blev iaf att Anders skrev ut en jättekort kortisonkur med Betapred på 3 dagar. Han skrev även ut coccillana-etyfin, hostmedicin. Sen kom vi överens om att jag skulle ringa nästa vardag igen och berätta hur det gick.
Jag tog hostmedicin när jag gick och la mig den kvällen. Jag sov som en gris hela natten. Jag var så utmattad av all hosta.
Efter andra natten med Coccillana så ändrade slemmet utseende och struktur. Jag slutade att hosta vatten och blod. Det riktiga sega slemmet ute i lungorna började att lossna. Men oj så mycket det är. Nu går det ju lättare att få tag på slemmet när det är lite segare och av en annan struktur än bara vatten. Men det är så himla mycket. Ibland känns det nästan som man drunkar i det.
Resultatet av Anders ordination blev: Kortisonet gjorde mig piggare och jag kände mig mycket bättre i 2 dagar. Sen var kuren slut och samma symptom kom tillbaka direkt. Jag kunde helt plötsligt andas och gå i trappan utan att hosta ur mig lungorna. Men när kortisonet var slut så var även luften slut.
Coccillanan fixade så att det riktigt sega slemmet som satt fast ute i lungorna började lossna. Den hindrade mig från att hosta sönder svalget och de blodkärl som finns där. Coccillanan stoppade den vattniga rethostan för att lösa upp det sega slemmet i lungorna som jag då helt plöstligt kunde få tag på med huffar.
Så jag blev väldigt kort tillfälligt bättre för att sen falla tillbaka på ruta ett igen.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar