Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



måndag 21 januari 2013

Kroppens chock?

Idag har vi fortsatt inskolningen av Zoltán. Det går jättebra. Han har koll på oss litegrann, att vi sitter kvar. Men han är framåt och leker med de andra barnen. Imorgon ska han få följa med gruppen hem till veckans familj och äta lunch. Tror säkert det går jättebra.

Jag mår hmmmmm jag vet inte riktigt. Lungorna har hållt sig rätt lugna idag faktiskt. Slemmet har blivit lite mindre segt tack och lov så det krävs inte samma kraft för att förflytta det som förut.
Men på eftermiddagen fick jag först ett rejält migränanfall. Tog lång tid innan det började ge med sig. Sen har jag hela dagen haft väldiga smärtor från bröstkorgen och dessa blev ännu värre på eftermiddagen. Inte ens morfin hjälpte ett tag. När det var som värst började hela kroppen att skaka. Skakade så tänderna skallrade, ungefär som när man fryser nåt kopiöst. Va fruktansvärt obehaligt. Å det gjorde så himla ont överallt eftersom kroppen, som redan var full med smärta, spände sig och som alla vet blir smärtan värre av just att man spänner sig. Tog en bonusdos av morfinet och till slut började det att verka. Smärtan började att klinga av och skakningarna lugnade sig. Just nu känner jag mig lite smått skakig men inte alls som förut.
Jag tänker lite att det säkert var en sen chockreaktion från kroppen som kom över mig. Kroppens sätt att reagera på all stress och ångest. Det och smärtan i kombination tror jag.
Ska för säkerhetsskull kolla med CF-center i morgon och höra vad de tror. Men med tanke på hur jag har mått rent psykiskt på sistone så verkar det vara den mest troliga förklaringen.

Inga kommentarer: