Fredags......eller bara fredag.

Fredag igen. För mig känns det som vilken dag som helst. Tappar bort dagarna lixom.
Känner av att kortisonet gör nytta. Inte så jättemycket än eftersom Prednisolon är en lite mildare tablett och jag står på lite lägre dos. Men det känns mindre svullet och tätt i luftvägarna iaf. Så visst rör det sig i små steg åt rätt håll. Men räcker det? Hur mycket är redan förstört av alla infektioner? Jag vet inte. Ingen vet. Jag gör bara ett intensivt försök att försöka vinna lite mer tid innan jag måste byta mina lungor. Man vet ju inte ens om man överlever operationen så det känns väldigt obehagligt och väldigt ångestfyllt att ens tänka på. Jag försöker förlika mig med tanken men det är jättesvårt.
Positiv sak idag, jag orkade följa med till City Gross och storhandla. Jag hade iof både Bela och Marie med mig men jag följde med. Jag orkade ta mig igenom affären på egna ben. *stolt* Visst jag stannade flera gånger och hämtade andan, hostade och trodde jag skulle svimma. Men jag lyckades. Ont gjorde det i varenda muskel i hela kroppen som skrek efter mer syre. Men hela tiden i tanken, ett steg i taget. Å till slut så var vi framme vid kassorna. Då kände jag mig stolt. När vi kom hem var jag helt slut. La mig en stund på soffan och tog smärtstillande. Tog ett tag att bli människa igen men just nu känns det ganska okej faktiskt.
Marie lagade middag, kalv i en helt fantastiskt god sås. Tack snälla lillasyster. Det var så gott.
Jag börjar kunna äta lite mera nu, det går långsamt och jag blir ofta illamående men jag får ändå i mig mer nu än vid jul. Så det är ju några steg framåt.
På kvällen kom Didrik över med några kompisar som ville låna poolen och bada ute. Mysigt med liv och rörelse i huset tycker jag. Å det är väldigt fina och uppfostrade kompisar han har.

En annan positiv sak idag som gjorde mig väldigt väldigt glad.
Jag fick ett väldigt rörande och vackert sms idag. Jag blev faktiskt så rörd att jag fick tårar i ögonen. Det var väldigt uppskattat. Värmde min själ ända in. En sån liten grej gjorde mig så himla glad. Det behövs inte mer ibland. Tack snälla du.

Dessutom stort tack till alla er som hejjar och lämnar rara kommentarer på Facebook till mig. Jag läser varenda en och jag blir lika glad varje gång. Att se så många fina hälsningar värmer verkligen hjärtat. När man är mitt uppe i svår sjukdom som jag är nu så behöver man verkligen mycket stöd. Å det känns så himla fint att så många har visat lite omtanke bara genom en liten hälsning på FB. Tack snälla ni för att ni finns. Många kramar till er.

Kärlek!!