Jag var idag på smärtenheten och träffade Dr.Sylvia Augostino. Jag hade inga förväntningar alls för jag har varit på smärtenheten förut för längesedan. Å även om jag då blev väldigt bra bemött så fick jag väl inte så jättemycket hjälp. Så mina förväntningar på dagens besök var ganska låga. Hon var en väldigt väldigt varm och empatisk kvinna denna läkare. Jag har väldigt sällan blivit bemött på det viset av en läkare. En sån värme och empati. En stor förståelse för svårigheterna när man har smärta. Hon började besöket med att fråga "Hur är det med dig idag?" Jag sa som det var: "Jag vågar nästan inte svara på den frågan längre...." Hon skakade på huvudet flera gånger när jag berättade för henne hur jag har blivit bemött av olika läkare och annan personal inom vården när jag tagit upp mina smärtproblem. Jag förklarade för henne att man till slut nästan inte vågar säga att man har ont alls. Hon förklarade för mig att de flesta inom vården har väldigt stor okunskap om just värk och vad den gör med kroppen. Lite konstigt tycker jag nu när det finns så mycket forskning kring ämnet. Men värk har ju alltid varit ett känligt ämne för läkare och vårdpersonal. Speciellt värk som man inte kan se. Ett brutet ben kan ju alla se och därmed åxå förstå att det gör helvetiskt ont. Men värk från leder och muskler syns ju inte och kan heller inte mätas. Då är det precis som att den inte heller räknas. Man anses gnällig och bara ute efter smärtlindrande mediciner. Detta är hennes ord. Å jag känner så väl igen det. Jag berättade även för henne att de allra flesta jag har mött inte tror på mig när jag berättar om min smärta. Hon tog båda mina händer i sina och tittade mig i ögonen å så sa hon: "JAG tror dig!" Jag tror inte att ni fattar vilken stor sten som bara försvann från mitt hjärta. Jag blev så lättad att jag började gråta. Äntligen någon som tror på mig. En specialist på området och hon tror på mig. Jag inbillar mig inte alls, smärtan finns där och den är på riktigt. Å som hon sa: "Den ska behandlas. Du ska få ha ett drägligt liv med så lite smärta som bara är möjligt." Jag har ju tidigare fått utrett vad det är för slags värk jag har och tyvärr så är det en opiat-känslig värk. Jag hade ärligt haft vilken annan sorts värk som helst. För när man har en opiat-känslig värk så innebär det att inga andra smärtmediciner kommer ha särskilt bra verkan. Direkt när man har en sån värk blir man stämplad som missbrukare av jättemånga läkare. Ni anar inte hur många gånger jag har blivit hotad av diverse läkare med missbruksenheten. Jag har alltid sagt att "varsegod, skicka mig dit för jag kan redovisa varenda jävla tablett jag stoppar i mig." Är det något jag har lärt mig så är det att bokföra "känsliga" mediciner så de inte får för sig att man säljer eller missbrukar eller nåt annat dumt. Sylvia fick mina medicin anteckningar och såg hur ofta och hur många tabletter jag tar. Hon tittade på mig med en frågande blick och undrade: "Bråkar de verkligen med dig över detta?" Jag låg nämligen vääääääldigt långt ifrån att vara nån missbrukare. TACK!!! Äntligen fick jag även detta bekräftat av en specialist på just smärtmedicin. Kändes så otroligt skönt. Hon tyckte jag hade bra koll och var bra påläst inom ämnet. Jag tror jag grät nästan hela besöket så tagen blev jag av att äntligen få min smärta bekräftad och att jag inte alls bara inbillar mig. Jag får faktiskt tårar i ögonen även nu när jag tänker på känslan. Jag fick medicin utskrivet för ett halvår. Hon skrev även ut en ny medicin som jag ska prova som ska få smärtsignalerna att lugna ner sig lite. Som hon sa att smärta föder mer smärta och till slut går systemet på full fart. Jag fick även rådet att skaffa mig en husläkare, nåt som jag aldrig har haft förut, som kan ta över när smärtenheten om ett halvår har ställt in vilka mediciner och i vilken dos jag ska ha. Så om ni har några bra förslag på husläkare här i Uppsala så kan ni väl mejla. kia81@yahoo.com Annars får jag väl sätta mig ner och ringa runt. Jag vill ju ha någon som känner sig bekväm med att jag har den grundsjukdom jag faktiskt har.
Så fort de har dikterat min journal ska jag begära en journalkopia från dagens besök och alltid bära med mig. Tänk att få se på papper att felet inte sitter i mitt huvud utan i mina leder!!
Jättestort tack till dig Sylvia. Vilken underbar läkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar