I morse när jag snabbläste facebook från mobilen så såg jag ännu fler av de här löjliga statusuppdateringarna: EX "Jag reser till Thailand i 15 månader." Det här är ett kryptiskt meddelande som går runt till alla kvinnor och man ska absolut inte avslöja för männen vad det egentligen betyder. Det sägs att anledningen är att uppmärksamma bröstcancer och hjälpa till. Men ärligt va fasen gör en statusuppdatering på facebook för skillnad? Jag menar bröstcancer ligger mig verkligen varmt om hjärtat att uppmärksamma eftersom min egen mamma fick detta. Å jag brukar varje år köpa rosa bandet och skänka lite pengar till cancerfonden. Jag blir så irriterad över dessa människor som inte kan göra nåt istället för att bara skriva en massa strunt. Så i morse skrev jag på min status:
Jag ska resa till akademiska sjukhuset i 7 timmar. Istället för en kryptisk status på Facebook så köper jag ett rosa band idag. Men eftersom det finns fler sjukdomar som gör livet svårt så väljer jag dessutom att ge en sjuk människa på sjukhuset ett leende och en kram idag.
När jag var på väg till Klin.Fys, ligger ing 35 så möter jag en man i rullstol i gången mellan 70 huset och barnsjukhuset. Han hade rullat vilse. Han hade varit på rehab i 85-huset och skulle tillbaka till sin avdelning där han låg inlagd avd 30. Han trodde att han hittade själv så han hade sagt ifrån hjälp från vaktmästarna. Eftersom jag skulle till ing 35 som ligger brevid ing 30 så erbjöd jag mig att köra honom. Det tyckte han lät bra. Det var en jättetrevlig man i ca 40-års ålden. Han hade amputerat ena benet ungefär vid knät. Han berättade glatt att han hade fått en infektion som bara gick djupare och djupare så till slut fick de kapa benet på honom. Efter det så hade han fått en stroke så hans höger arm fungerade inte alls. Så när han rullade rullstolen så använde han ena armen och det benet som var kvar. Den här mannen kommer jag att minnas resten av mitt liv. Han var så otroligt positiv och glad trots allt han gått igenom. Han var öppen och varm och delade med sig av sina upplevelser. Han berättade också om allt han skulle göra när han lärt sig gå med protes. Det fanns verkligen ingenting i hans värld som kändes omöjligt. Vilken insperationskälla. Så när jag lämnat honom på ing 30 så gav jag honom en kram och önskade honom lycka till. Han blev väldigt glad.
Tänk va lite det behövs för att göra en medmänniska glad. Det tog mig 10 min extra att gå den biten mot vad det hade gjort om jag gått direkt. Men jag fick ett minne för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar