Idag har jag varit i stallet på Edeby Ryttargård. När jag kom så stod flera av hästarna inne. Hlökk stod så snällt i sin box och väntade. Eva-Lena hade varit så snäll och ryktat henne åt mig så det enda jag behövde göra var att kratsa hovarna. Najs vilken service va? Eva-Lena påpekade även att jag borde stå ute och rykta Hlökk när hon är sådär lerig. *ler* Hon är orolig för mina luftrör. Jag tror inte att hon riktigt förstår vilket fräscht stall hon faktiskt har. Ventilationen är väldigt bra och jag tror att det är bäddarna i boxarna som gör att man inte drar upp en massa skit i luften som är jobbig att andas. För jag har verkligen lätt att andas i det stallet. Edebys stall luktar dessutom gott. Svårt att tro kanske att ett stall kan lukta gott men det är faktiskt sant. Det luktar enilage, hö och läder. Det luktar inte hästbajs och kiss. Inte det minsta faktiskt. Inte ens nu när fåren står i några av boxarna så luktar det illa. Men jag blir alltid så rörd av Eva-Lenas omtanke för mig när hon påpekar bestämt att man faktiskt kan stå ute och rykta. Hon är ju läkare så lite borde jag nog lyssna på hennes råd. Stämningen på gården är så här varm och mysig. Man känner sig alltid välkommen. Alla är supertrevliga och lätta att lära känna. Behöver man hjälp med något så finns det alltid någon som är snäll och hjälper en. Jag stormtrivs på denna gård. Önskar jag hade råd att vara där oftare. Det är verkligen min terapi. Min fristad.
Hlökk och jag red Pelarsalen idag. De hade kursverksamhet i ridhuset idag så där kunde vi inte vara. Fast jag hade ju faktiskt planerat att vi skulle rida ut idag så det gjorde ingenting. Det var en mysig ridtur och Hlökk var väldigt pigg och glad. Hon ville springa, fort. Vi jobbade mycket med tölten idag och jag tänkte verkligen på att ge så små hjälper jag bara kunde. Hlökk är alltid samarbetsvillig och pigg på att prova saker. Som tack för att hon hade tålamod med mig fick hon galoppera en längre sträcka ganska så fritt. Man känner när den hästen är riktigt glad. Det är en helt underbar känsla och hon sprider så positiv energi till en så man mår jättebra. Helt underbar häst. Hon lär mig massor varje gång jag rider henne. En riktig mentor.
När jag kom hem så hade Angelinas gudföräldrar kommit. Marie och Daniel. Zoltán rastade Daniel rätt ordentligt. *fnissar* Daniel blev kvällens stora idol.
Jag älskar ju att laga mat, då menar jag inte det här vardagsköret man känner att man "måste" varje dag utan när man gör lite extra eller nåt speciellt. Ikväll så bjöd jag på tupp helstekt i ugn med en sås gjord på apelsinlikör och lite annat. Till det gjorde jag råstekt potatis. Enkelt och gott. Jag tycker så mycket om att ha middagsbjudningar så det kändes väldigt roligt att få bjuda Marie och Daniel på middag. Å det värmde mitt hjärta väldigt mycket att de tyckte om maten, för både Marie och Daniel är jäkligt vassa på att laga mat. Så det är en komplimang när de tycker om maten. En väldigt trevlig kväll blev det. Tack Marie och Daniel, det gör vi om snart igen.
Välkommen!!
Välkommen till min blogg.
Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!
Mycket Nöje // Chinona
Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!
Mycket Nöje // Chinona
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar