Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



tisdag 19 februari 2013

Lösning på problem

Lämnade i morse en väldigt glad Zoltán på FSK. Han vinkade hejdå så gulligt och sa precis som jag att vi ses i eftermiddag. Så skönt att lämna en sån glad kille. Det märks att han verkligen trivs på FSK nu. Han pratar om både Agneta och om barnen. Det verkligen sprudlar om honom.

Har idag tagit mig i kragen och gått på Gränby, vardagar så är det inte så mycket folk då vågar jag mig dit. Träffade Elin och Lilly som gjorde mig sällskap hela dagen. Per-Åke kom åxå förbi en liten sväng och pratade lite. Skönt att få prata av sig lite av allt det man går och bär på.
Handlade lite kläder till både mig, Zoltán och Angelina.

Hur läget är just nu? Jaaa det svänger mycket så mycket kan jag säga. Jag försöker ta en timme i  taget för så snabbt svänger det. Ena timmen känns det rätt okej och nästa timme så sitter man och gråter. Energin-nivån är ganska låg tyvärr. Har haft att göra med en del energitjuvar och det har tagit hårt på mig faktiskt. Jag försöker verkligen att slå ifrån mig och "vända andra kinden till". Men det är svårt nu. Jag har lite svårt att hitta "oaser" att få tanka energi ur. Jag vill ju inte tynga ner människor för mycket med mina svårigheter samtidigt som jag verkligen har ett behov av att få prata och få sätta ord på mina tankar och funderingar.
Jag begär inte att någon ska lösa mina problem. Jag vill bara ha någon som orkar lyssna och samtidigt ge sin syn i saken. Jag behöver bollplank. Jag behöver nya tankar och synsätt. Man blir så lätt fartblind i en sån här sak. Men de flesta som jag pratar med vill så gärna lösa mina problem och söker efter svar som inte finns. Jag vill ju bara att du finns där. Lyssnar. Kanske om du vågar, håller om mig när tårarna börjar trilla..... Det är ju så enkelt egentligen men ändå så svårt....

Livet är inte rättvist alla gånger.

Kärlek!

1 kommentar:

Anonym sa...

Styrkekram!