Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



fredag 28 september 2012

Ännu en kommentar...

Vill återigen få publicera en kommentar här från FB.
Jag frågade om jag fick publicera hennes åsikt här på bloggen och här kom svaret:

Absolut! Kan kanske skapa diskussion, skulle vara intressant att veta hur läkare tänker egentligen. Människor i livets slutskede ska de bistå med alla möjliga smärtlindringar, vilket är helt rätt, men andra människor då? Smärta påverkar ju en människa på många olika negativa sätt. Jag hittade citaten på sveriges läkareförbunds hemsida, så kolla där om du vill veta mer.


Jag tycker att det är väldigt intressant med reaktioner från olika människor om vården, samhället och hur saker fungerar i praktiken. Så snälla ni forsätt att skriva till mig så fortsätter jag att naket och brutalt ärligt skriva om saker som kanske annars är "känsliga". Jag tror nämligen på att släpa ut spökena ur mörkret. Belysa dem helt enkelt och prata om dem. Så kanske vi kan uppnå en större förståelse och närma oss varandra. Friska och sjuka.
Kärlek!

1 kommentar:

marie sa...

Jag kom att tänka lite på de här med smärtlindring till canser pasienter, självklart ska dom få de, men om den personen går bort och det då hemma kvar finns mängder med tex morfin plåster och andra starka mediciner. Ensam kvar finns ett tonårsbarn som har stor sorg och stor tillgång till divsmärtlindring och andra mediciner som i för hög dos kunde avsluta även dennes liv. i sorg är man inte riktigt sitt vanliga jag, men ingen någonsin tänker på dom mängderna medicin som finns i ett hem just då och på att en annan person kan använda de i helt fel syften. texten satte igång många tankar, tex jag fick den hostmedicinen du brukar änvända utskriven utan att läkaren äns lyssnat på mina lungor sen när jag återkom till den läkaren och bad om en annan hostmedicin för jag mådde inge bra av att använda den under dagtid så tyckte läkaren att "du har jue fått den bästa vi har" så hon ville inte gärna skriva ut en medicin som var mildare i styrka... rätt så konstigt tycker jag