Igår kväll innan jag somnade läste jag en sak i en bok jag håller på att läsa. Det fick mig att tänka efter och jag känner nu att jag vill dela detta med er.
"Att behandla en aggressiv cancer med cellgifter gör man inte för patientens bästa. Det gör man för att läkarna och de anhöriga ska kunna krama varandra framför kistan och säga att vi gjorde allt vi kunde."
Precis så är det ibland. Vissa behandlingar och mediciner har så svåra biverkningar att de blir värre än själva sjukdomen. Jag pratar inte bara om cancer och cellgifter nu utan även andra sjukdomar och mediciner. Som kroniskt sjuk måste man hela tiden överväga för och nackdelar när man tar en medicin eller tackar ja till en behandling. Många gånger tror jag vi gör det mer för er anhöriga än för oss själva. Vi inser ju att det är svårt att som anhörig stå brevid och inte kunna göra nånting. Dessutom vill vi ju så gärna få vinna lite mer tid tillsammans med er. Men ibland, kanske borde jag skriva till slut, blir priset för högt. När behandlingarna och medicinerna påverkar livskvaliteten så mycket att själva sjukdomen och slutet känns som en lättnad. Var gränsen går är så olika från individ till individ men jag tror också det beror på just er anhöriga. Om man har något att kämpa för helt enkelt. Så även om ni anhöriga tycker att ni inte kan göra nånting så gör ni massor hela tiden utan att ni är medvetna om det. Ni ger oss en anledning att fortsätta. Ni finns där och många gånger räcker det väldigt väldigt långt.....
Glöm aldrig att vi gör det här tillsammans....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar