Göteborgsresan

Har ju redan lagt in lite bilder och berättat lite om vår resa till Göteborg. Men tänkte ändå skriva några rader åxå.
Anledningen till resan var som sagt att Bela skulle hämta hem sin hoj som han köpt där. En jättefin custom-hoj.
Resan ner var väldigt jobbig. Det var väldigt varmt och som jag skrivit tidigare så har AC:n i vår bil pajjat. Vi fick stanna många gånger och vädra ur bilen i skuggan. Så resan ner tog ganska lång tid. När vi kom ner till Göteborg möttes vi av ett regn och åskoväder.
Vi bodde på First Hotel precis vid centralstation i Göteborg så det var väldigt centralt och bra. Faktiskt inte så jättesvårt att hitta dit heller trots att Göteborg är en, i mina ögon, ganska rörig stad.
Vi åt middag i hotellrestaurangen med Jimmy. Hotellet var jättefint. Men tyvärr så hade de heltäckningsmattor ute i korridorerna så jag blev jättesjuk. Jag hostade och hostade tills jag nästan kräktes. Det rann ur näsa och ögon och kliade nåt enormt. Det var inte heltäckningsmattor i rummen men det spelade ingen roll räckte med att det var sånt ute i korridoren. Så alla ni som nu tycker såna mattor är fint och mysigt, då kan ni tänka er hur mycket damm och skit de samlar. Jag blir alltid jättesjuk om jag tvingas bo med såna. Jag fick öka på medicineringen ganska rejält för att klara natten och morgonen men det funkade hjälpligt iaf. Barnen var superduktiga. De sov som små grisar hela natten trots att vi var på nytt ställe och nya sängar. Inga klagomål där inte.
Hemresan läste ni säkert om under mina bilder. *fnissar*
Vi blev inbjudna att stanna hos pappa för en bit mat på hemvägen. Han bor ju i Norrköping så det blev ett bra stopp för lite vila och mat. Fick en chans att prata lite med pappa åxå. Det kändes väldigt bra. Det var väldigt längesen vi kunde prata så öppet och avslappnat. Vi har nog bägge två blivit lite mindre "taggiga" med åren. *fnissar*
Jag kände verkligen att han lyssnade och förstod det jag sa. En klok kvinna sa till mig en gång att: "Det är fruktansvärt att behöva tänka på att ens barn lider av en kronisk sjukdom och kanske går bort före en själv. Tänk på att han är bara rädd om dig och rädd att förlora dig till sjukdomen." Det stämmer nog som hon sa. Jag kan inte tänka mig in i hur det skulle kännas om mina barn var sjuka i en sån svår och läskig sjukdom som Cystisk Fibros. Men jag vet att jag skulle åxå vara livrädd. Å jag kände åxå att jag ser på honom med helt andra ögon nu än vad jag gjort tidigare. Jag har lärt mig, av mina egna barn och av min man, att det är inte helt lätt att vara förälder alla gånger. Man är inte mer än människa helt enkelt.
 Det var iaf ett väldigt mysigt samtal jag hade med min pappa och det kändes väldigt bra faktiskt.
Å så fick ju morfar och mormor Ingrid träffa sina barnbarn. Sitt nyaste barnbarn Angelina hade de ju inte träffat förut. Zoltán blev väldigt förtjust i deras fina hund.