Idag var det Marinas begravning. Väldigt väldigt vacker men väldigt tung. Bela och jag åkte motorcykel. Vi åkte först till rörken där vi samlades tillsammans med ca 35-40 andra motorcyklar. Vi åkte därifrån i samlad kortege för att hedra Marina. När vi närmade oss Rasbo kyrka saktades farten ner och vi åkte på 2 led upp mot kyrkan. Det var så vackert så jag tror Marina satt där i sin himmel och log. I kyrkan var det ca 200 pers och inte ett enda öga var torrt. Allting var jättevackert ordnat. Det var väldigt längesen jag grät så många tårar. Ikväll har jag ont precis överallt och har svårt med synen för att ögonen är så uttröttade av all gråt. Det hölls vackra tal om denna underbara människa som var Marina. Jag tänkte dela med mig av mitt varmaste minne av Marina här istället så ni ska få en uppfattning om hur varm och omtänksam hon var. För trots sin egen sjukdom hade hon alltid tid att trösta och ta hand om oss andra. Det var sån hon var.
Det här hände för många år sedan då Marina och jag en gång låg inne samtidigt. Jag är ju som bekant, trots min sjukdom, väldigt väldigt sjukhusrädd. Denna sjukhusrädsla yttrar sig ofta i att jag inte blir så väldigt enkel för sjuksköterskorna att ta hand om. Jag blir ofta vresig och kanske tom lite elak. Egentligen är det inget illa menat utan jag är helt enkel jätterädd och känner mig utelämnad och sååååå liten. Det här vet Marina. När CF:are ligger inne så hamnar vi på 50 E på UAS. Den avdelningen är indelad i 2 sidor. En "öppen" och trevlig sida där Marina hamnade. Å en "sluten" med luftslussar och elak sida där jag av någon konstig anledning hamnade. (med en varningsskylt på dörren...) Vi får ju våran medicin var 8:e timme och Marina och jag fick vårat dropp ungefär samtidigt den här gången. På natten när sköterskorna skulle koppla dropp var de extra elaka och jag var helt övertygad om att de ville ta livet av mig. Så jag tog min droppställning i ena handen och hasade (jag mådde inte så himla bra) snabbt genom luftslussen, genom korridoren och bort till Marinas rum. Där kom jag in till Ina som världens ynkligaste lilla varelse och snyftade "Ina de är dumma mot mig...de vill bara ta livet av mig...." Marina suckade lite tyst och klev upp ur sängen. Hon tog mig i ena handen och sin droppställning i andra handen. Tillsammans hasade vi genom korridoren bort till min sida av avdelningen. Väl där så medlade hon mellan mig och sköterskorna så det löste sig den kvällen iaf. Det här var inte den enda gången som hon fick medla mellan mig och sköterskorna på avdelningen. Men precis så här var Marina. Trots att hon själv låg inne och inte mådde så jättebra så tog hon sig ändå tid för mig. Hon tröstade och tog hand om mig så jag skulle vara trygg. I efterhand fnissade vi åt just det här minnet. "Tänk hur det måste ha sett ut där i korridoren när vi hasade fram med varsin droppställning..."
1 kommentar:
Gråter när jag läser det här så orättvist att fina människor som Marina inte fick vara kvar på jorden men hon finns med oss , brukar tänka på henne när jag inte inhalerar å sköter mej då hör jag hennes röst å får genast dåligt samvete .....kommer ihåg mitt bästa minne det var när jag var påväg mot uppsala för att sätta porten å hon pratade med mej nästan hela vägen dit å fick mej lugn hon var en klok varm underbar människa å så kul att jag hann träffa henne en ggr iaf å att hon tog sej dit för min skull ....å dej ska vi inte ens tala om kära Kia du var med mej från början till slut å det e jag evigt tacksam för ...tänker ofta hur kan två människor som inte ens känner mej ställa upp så totalt för mej å visa sån omtanke å kärlek när inte ens dom här hemma som jag känner gör det ingen förstår mej här det e jämt jag som ska vara stark å stötta dom ....du å Marina e eldsjälar ....Tack för att ni kom in i mitt liv <3
Skicka en kommentar