2011-04-11

Idag var jag till akademiska för ett sjukgymnast besök hos Ewa. Men det blev mer ett läkarbesök. Jag skulle egentligen bara kika in till Annika för att be om medicin och ställa lite frågor kring transplantation. Men det hela blev ett ganska långt läkarbesök istället där vi bollade tankar och funderingar kring just transplantation. Det kändes skönt att prata med Annika om detta. Jag vet nu ännu säkrare var jag står i frågan och passade då även på att berätta det för Annika. Jag har tidigare i mitt liv varit väldigt kluven i frågan faktiskt. Det är en väldigt stor operation och den är inte heller helt riskfri såklart. Men jag tar alla chanser jag kan till att få finnas ännu längre för min man och mina barn. Så jag är helt säker nu på att jag vill ha en transplantation ändå när det blir aktuellt för mig. Jag har dessutom tidigare haft 0-HLR i min journal sedan väldigt många år tillbaka. Dvs att jag inte får återupplivas om nånting händer mig. Tex trafikolycka eller nåt annat. Idag var jag redo att ta bort den. Jag vill verkligen leva vidare och så länge jag bara kan. Jag har nu ett sånt liv där jag har för mycket att leva för. Min man och mina barn betyder för mycket för att bara ge upp. Dessutom vet jag att Ina hade varit stolt över mig idag som tog det beslutet. Hon grälade på mig många gånger om just detta. Älskade Ina vad jag saknar dig och våra samtal. Med dig kunde jag prata om allt sånt här. Om saker som friska inte vågar eller kan prata om. Du var den enda som fick säga till mig: "Jag vet hur du känner. Jag förstår vad du går igenom...." För det var sant. DU visste verkligen. Du stog för så mycket trygghet i den sjukdomen för mig. När det krisade och jag var rädd och ledsen så ringde jag alltid till dig och när vi la på så kändes det alltid så mycket bättre. När vi hade den här stormen som var nu för några dagar sedan föreställde jag mig att det var du Ina som satt där på ditt "svarta moln" (inas och mitt interna skämt) och blåååååste med dina friska och starka lungor så vi alla skulle märka att du nu kan andas ordentligt. Vi kommer att ses igen.....