Jadå det stämmer precis det.
Igår hade jag fruktansvärt ont i lederna och hade haft det sen i förrgår. När jag kom hem efter att ha hämtat Zoltán på FSK så gick jag först och la mig i soffan för att vila. Men jag kände att jag fick nästan mer ont i ryggen av soffan. Så jag gick upp till vårat sovrum på övervåningen. La mig först på sängen men upptäckte att det var inte nåt skönt alls. Så jag la mig på mattan brevid min säng, på rygg. Det var superskönt att få sträcka ut lite muskler och få vila en stund. Låg så i kanske 15 minuter. Fick en hostattack och känner att nånting "klickar". Inte hugger eller på nåt vis låter utan det känns ett "klick" från bäckenet. När jag då skulle resa på mig så upptäcker jag till min fasa att jag kan inte. Det gör så ont i bäckenet och ryggen att det är helt jäkla omöjligt att ta sig upp från golvet. Efter ytterligare 10 minuter så kom Bela upp för att berätta att maten var klar. Jag förklarade för honom mitt problem att jag inte kom upp och att jag hade fruktansvärt ont. Vi försökte på lite olika sätt att få upp mig. När vi provat allt annat så kom vi fram till att han skulle lyfta upp mig. Vi kom bara några centimeter från golvet innan jag skrek i högan sky av smärtan. Då händer det som inte får ske. Jag känner att jag börjar få svårt att andas åxå. Blir ju så eftersom jag ligger på rygg, gör jag det för länge så trycks lungorna uppåt och det går tungt att andas. Bela fick snabbt koppla igång B-papen som jag har brevid sängen, då kändes det lite lättare med andningen. Men jag hade hemska smärtor. Ni kan inte ana. Jag föder alltså hellre barn 3 gånger om än denna smärta. Bela insåg rätt snabbt att om han inte gör något så kommer det bara att bli värre. Så han ringde efter ambulans. De var väldigt snabbt här, 3 st en karl och två kvinnor.
Jag är ju väldigt väldigt stickrädd och svårstucken men nu hade jag för ont att ens fokusera över nån smärta när ena kvinnan satte nålen. Hon lyckades på första försöket. De gav morfin och sen skulle jag upp. Det gjorde fruktansvärt ont men med hjälp av ambulanspersonalen tog jag mig till slut upp. Aj aj aj. Hasade mig fram mot trappan med hjälp av tjejerna. När jag kommer fram till trappan så ger de mig en extra dos morfin för jag var så smärtpåverkad, tydligen var jag väldigt lättläst. Efter två trappsteg så skrek jag igen av smärta och tjejerna tog snabbt tag i mig och bar ner mig till båren. Vilket var tur för benen orkade inte. Vi åkte i varenda gupp och grop på vägen in. *fnissar* Å nu vet jag ännu mer varför jag hatar alla dessa farthinder som bara tar tid för de som har bråttom.
Jag kom in på akuten och blev direkt inkörd på ett rum. Fick en ortopedläkare som hette Björn nånting. Han var jättetrevlig och rar. Han konstaterade ganska så snabbt att det rörde sig om ett väldigt allvarligt ryggskott. KUL? Det togs lite prover som låg väldigt okej. Sänkan låg på 42 och jag brukar ju ligga över 100 annars. Så det var ingen infektion att tänka på iaf.
Marie och Björn var så gulliga att de kastade sig i bilen när Bela ringde och bad om hjälp med barnen. Så Bela kom in till sjukhuset strax efter ambulansen. Efter 3(!) timmar på akuten, nåt typ av hastighetsrekord, så fick jag åka hemåt med smärtlindring i kroppen och fickan. Så nu ska jag försöka få igång den här kroppen efter låsningen. Så nu har jag skrivit om vad som hände för alla er som blev oroliga....
Kärlek!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar