Sista besöket på MVC

Idag var jag och älsklingen på det sista besöket med barnmorskan på Spec.MVC. Nu är allt klart för igångsättning. Ingela som min barnmorska heter ska ha en STOR eloge för sitt arbete hon har lagt ner. En helt underbar människa som verkligen bryr sig och får en att känna sig betydelsefull. Hon har gett mig många goda råd och fixat ihop alla instanser som blir berörda när en CF-are ska förlösas. Hon har skrivit ihop en sammanfattning som vi har fått på papper om det skulle bli nåt strul. Så rent praktiskt så känns den biten väldigt bra.
Älsklingen och jag har pratat igenom lite om hans roll på förlossningen. Jag är ju rätt krävande och vill ha honom där som stöd/coach och inte som publik. Jag vill att han ska vara delaktig i allt så mycket det går. När jag födde min äldsta dotter som blev väldigt traumatiskt så var jag väldigt ensam om hela upplevelsen. Hennes pappa var inte det minsta delaktig utan satt på en stol och såg mest obekväm och malplacerad ut. När jag födde Zoltán så fanns Bela där. Han fick mig att känna trygghet och stoppade mig när jag lät paniken ta över. Han var delaktig på ett bra sätt. Allting snurrade ju på så himla enkelt och bra med den förlossningen så den krävde kanske inte så jättemycket heller. Men den här gången vill jag ha honom med ännu mera aktivt. Tryggheten ger han ju mig bara genom att finnas där. Jag har tänkt att han ska få guida mig genom värkarna en efter en. Jag har ju läst boken om profylax och även om jag kanske inte gillar allt som står i den så finns det guldkorn som jag tagit vara på. Som lungsjuk vet jag ju hur mycket bara själva andningen kan göra. Boken säger att man ska ha en "målbild" som man fokuserar på genom värkarna. Jag provade detta förra gången men det funkade inte alls. Däremot provade jag en annan grej som faktiskt funkade och som jag tänker använda mig av den här gången åxå. Istället för att ha en "målbild" där själva födseln är målet så har jag en "fokusbild" på varje värk. Kort förklarat så tänker jag mig varje värk som en våg. Bilden är att man ligger i vattenbrynet och låter vågorna skölja över kroppen. När värken börjar släppa så tänker man sig att vågen drar sig tillbaka mot havet. Låter löjligt men faktiskt funkade det sist. För när hjärnan tänker "Aj AJ AJ, det gör ont ont ont..." och bara fokuserar på smärtan så gör det sjuuuuuukt ont. Men har hjärnan fokus på nåt annat så är det lite lättare att slappna av och andas rätt. Här tänker jag mig att Bela med hjälp av CTG-apparaten som mäter värkarna kan guida mig och berätta hur vågen kommer och försvinner. Sen är ju hans främsta uppgift precis som förra gången att snabbt se om jag börjar hyperventilera (som jag tyvärr ofta gör när jag får smärtor) och lika snabbt bryta det. Jag tror vi blir ett jäkla bra team på förlossningen.