Nåt prästen sa.....

När vi gifte oss så sa vår präst till oss att: "Glöm aldrig den där första gången ni möttes." Vad man tänkte, tyckte och kände. Det där är nånting som jag burit med mig varje dag sen dess. Jag tänker ofta på den där första gången som vi möttes. Å helt ärligt så får jag samma pirr i magen än idag när jag ser in i hans blåa blåa ögon.
Vi har gått igenom mycket sen den gången tillsammans. Saker som har stärkt kärleksbanden mellan oss mer och mer.
Jag har aldrig litat på en människa så mycket som jag litar på Bela. Det konstiga var att det kände jag direkt när vi träffades första gången. Att jag litade på honom fullständigt, trots att vi då ännu inte kände varandra. Jag öppnade mig helt för honom på en gång och berättade om mitt trasiga liv/själ. Efteråt kändes det nästan lite läskigt att ha lämnat ut sig så fullständigt till en människa man aldrig förut har träffat. Men det kändes som att vi hade känt varandra ett helt liv. Redan då fick han mig att känna trygghet. Sann trygghet för första gången. Jag ville vara i hans närhet för fick jag äntligen känna mig hel. Som en hel människa. Så känner jag fortfarande, när han inte är nära mig så känner jag mig inte hel.
Det var Bela som lärde mig vad sann kärlek är och hur det ska kännas att älska någon mer än allting annat. Hur det känns att älska någon farligt mycket.
När Bela träffade mig var jag en trasig, ful, utnyttjad, slagen kvinna som helt höll på att gå under. Gå under totalt och INGEN såg vad som höll på att hända.
Bela såg. Han räddade mig då och nu, varje dag. Jag är dig evigt tacksam min älskade Bela. Du gav mig mitt liv tillbaka. Du lärde mig att se på mig själv med dina ögon.

Du är mitt livs kärlek!