I nöd och lust.....

Hamnade häromkvällen i en diskussion på "Familjeliv" med andra gravida kvinnor, jag tyckte faktiskt synd om många av dem. Vi diskuterade förlossningar och män. Det visade sig snart att många av de här kvinnorna tyckte att förlossningen var något pinsamt och obekvämt att dela med sin partner. Då ställde jag frågan direkt vad de har för förhållande egentligen? Man var rädd för att partnern skulle få äckelkänslor, att man skulle kräkas osv osv. Det var inte en enda som sa att de var oroliga för barnet och tänkte på saker som kan gå fel med barnet. Man föreställde sig förlossningen i nåt rosa skimmer där man ligger vackert sminkad och blir knappt svettig. Inget äckligt eller kladdigt. HALLÅ!!! Va fan är det för värld ni lever i? Nån fejkad barbie och ken värld? Å som sagt vad är det för förhållanden som folk har?
Min man har sett mig i de allra sämsta skick å han älskar mig lika mycket för det. Han har hälsat på mig på sjukhuset när jag legat med syrgas och knappt fått nån luft alls. Han har hållt i både hink och mitt hår när jag har spytt. Han har torkat blod från både mina händer och min mun när jag har hostat blod. Han har sett mig föda barn. Kort sagt han har sett mig i de allra flesta skick man kan se sin partner i. Men han har inte tagit avstånd från mig nånsin. Aldrig påpekat att han tycker nåt är äckligt eller jobbigt. Däremot påminner han mig ofta om hur mycket han älskar mig och hur vacker han tycker att jag är. Han ställer alltid upp. Å jag skulle absolut göra detsamma för honom vilken dag som helst. Våran relation har nog snarare blivit starkare och mer nära efter allt vi tagit oss igenom tillsammans. Det heter ju faktiskt "i nöd och lust" när man gifter sig.