När jag mötte min man nere i köket i morse fick jag dagens program klart för mig. Idag ska det bytas bromsar på Saaben. Gissa om min man blev sur när han fick veta att han inte fick göra det själv utan mig. Kan kanske vara nyttigt för honom att förstå hur jag känner när jag måste acceptera att min sjukdom sätter stopp för saker jag vill göra. Sen blir jag lite irriterad över att han inte kan ta att jag inte kan göra saker lika fort och "bra" som han gör. För någon dag sen rensade vi balkongen från byggskräp som blev när vi rev väggen. Mest en massa gips. Vi packade gipset i säckar för att slippa allt skräp och sen kastade vi ner säckarna på marken nedanför. Enda anledningen att jag stod där och verkligen försökte hänga med i hans tempo var för att han inte skulle få mer ont i ryggen. Händerna gjorde ont, fötterna gjorde ont. Jag förstår inte varför allt tvunget måste gå i sånt tempo? Jag är inte lika stark och duktig som han och kan omöjligt göra lika mycket på samma tid som han gör. Så varför inte bara slappna av och låta mig göra saker i min takt istället. Som idag när han insåg att jag menade allvar att han inte fick gå ut i garaget och byta bromsar ensam. Då kastar man sig upp för att springa runt med dammsugaren i ett fasans tempo. Istället för att slappna av så hade jag hunnit med det åxå. När jag är själv här på dagarna med Zoltán så tycker jag vi brukar hinna rätt mycket ändå, trots att vi gör lite i taget och inte så snabbt. Jag vilar en stund när det gör för ont och jag gör inte saker i ett rasande tempo bara för att.
Jag tyckte ju att det är en hel del tunga lyft när man byter bromsar på bilen men Bela menade att man lyfter ju inte tex däcket utan bara "tar ner det". Jag tänkte att han skulle kunna sitta på ett ställe hela tiden utan att behöva springa upp och ner för att hämta verktyg osv. Jag tänkte ju att han skulle slippa lyfta saker tex domkraft, däck osv osv. Jag tänkte ju att han skulle slippa böja sig och stå och jobba i obekväma ställningar tex när man lossar muttrarna från däcket. Men jag har god lust att bara låta bilhelvetet stå där och ruttna i garaget eller låta Bela göra precis som han vill och få ont då..... Förstör ryggen lite till.... det gör säkert ingen skillnad ändå. Han klagar på att jag inte klarar av att be om och ta emot hjälp..... hmmmm jaaaa genom sig själv känner man andra??? *MORR*!!!!
1 kommentar:
Jag vet att jag är lite väl entusiastisk, tacksam för att du tänker åt mig. Älskar dig. // Din TOTALT hopplösa man
Skicka en kommentar