Många skriver till mig och undrar varför jag inte uppdaterat lika ofta. Ni undrar om jag är sjuk igen. Men den här gången är det inte så faktiskt. Jag mår ganska så bra, om jag nu får säga så?
Anledningen till att jag inte skrivit så mycket är att jag lite tappade lusten. Jag fick skit för saker som inte stämde. Folk som litar på andrahandsuppgifter istället för att själva läsa vad och hur jag skriver saker här.
Folk inom vården är värst på detta fenomen. Dels att lyssna på skvaller och sen själva fylla i tomrummen. Dels att tolka det jag skriver som en sanning. Jag påstår ingenting i det jag skriver. Om man läser beskrivningen av bloggen högst upp så står det att bloggen är min privata dagbok som ni fått tillgång till att läsa. Här skriver jag hur jag upplever saker, hur jag känner och tänker. Mina känslor och tankar. Dessa människor inom vården som betett sig dåligt mot mig fick mig nästan att vilja sluta skriva här.
Men alla dessa mejl från människor därute som skriver att de känner igen sig i mina inlägg fick mig att tänka om. Ni är helt underbara. Å ni är inte ensamna heller. Det finns många som tänker och känner som oss. Jag har fått jättemånga mejl från kroniskt sjuka som snabbt blivit mycket sämre, de vittnar alla om en känsla av att vården inte gör nåt. Att man känner sig lämnad och ensam.
Så just för att jag fått så många fina och varma mejl från dessa människor så lovar jag att fortsätta skriva lika öppet och ärligt som tidigare.
Å ni inom vården som känner er träffade bör tänka till en extra sväng. Detta är en dagbok! Jag skriver om saker som händer, saker som jag tänker och vad jag känner. Att dessutom föra vidare till en tredje part och inte läsa hela sammanhanget är bara elakt.
Kärlek till er som visade mig sin uppskattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar