Vid 18-tiden ikväll så ringde min smärtläkare mig. Hon började med att beklaga att hon inte ringt tidigare men hon hade haft så otroligt mycket att göra. Jag förstår henne verkligen för jag vet att de inte är så många smärtläkare som servar hela akademiska sjukhuset.
Jag berättade min situation för henne och mina symptom. Hon lät väldigt förvånad och faktiskt lite irriterad över att ingen hjälpt mig tidigare. Eftersom alla vet att smärtläkarna är svåra att få tag i och att de har otroligt mycket att göra så tyckte hon att det kan inte stå och falla på det. Det måste finnas några fler läkare som är villiga att vid akuta tillfällen kliva fram och hjälpa mig. Jag känner mig inte särskilt hoppfull över det.
Smärtläkaren tyckte dessutom att när man lever i en sån här svår och pressad situation som jag faktiskt gör nu så ska man kunna få ha all den livskvalitet som bara går att få fram. Det är så otroligt lätt att tappa motivationen och orken om man får gå med långvarig och svår smärta.
Ni anar inte hur skönt det är med en sån bra smärtläkare. En som tar mig på allvar och verkligen på alla sätt vill hjälpa mig. Jag är så otroligt tacksam över att jag har fått komma till smärtenheten.
Så nu några timmar senare, jag hämtade ut medicinen direkt, så känner jag mig lite mer som en normal människa. Det gör iaf inte ont att andas. Så ikväll kunde jag gå uppför trappan här hemma utan att nästan svimma av smärta. Visst jag blir fortfarande anfådd men nu vågar jag ju dra lite djupare andetag. Tänk om fler fick prova på hur det är att inte få luft, å sen dessutom få en skarp brännande smärta när man kämpar för att få ner lite luft i lungorna.
Smärtenheten och deras läkare hörde min bön.
Tack Sylvia.
Amen!
Kärlek till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar