Just nu är det lite fattigt med inlägg, jag vet. Men i takt med att resan ner till Göteborg närmar sig desto mer ökar min ångest.
Jag ligger vaken på nätterna med dödsångest och tänker på min familj, mest Bela och barnen såklart. Jag är livrädd och orolig. Samtidigt så är jag ju otroligt tacksam över att denna möjlighet finns. Jag får KANSKE en möjlighet till ett nytt liv. Vi vet inget ännu. Det är ont om organ.
Dessutom har jag blivit förkyld. Inget allvarligt ännu men ändå. Det läkaren sa sist på läkarbesöket har bitit sig fast. Att en "vanlig" infektion när man har så små marginaler som jag har nu kan betyda slutet för mig. Det gör mig livrädd. Jag kontaktade idag andingscentrum på akademiska och ska nu få syrgas i hemmet. Det känns lite som ett misslyckande. Som att sjukdomen tar ännu en bit av mitt "nomala" liv.
Just nu är jag så ledsen och rädd så jag är inget bra sällskap åt någon.
Kärlek till er alla därute. Å var rädd om varje sekund!
Varje sekund är ett liv.
1 kommentar:
Jag tänker mycket på dig och jag hittade din blogg för att jag själv letade efter cf-"halmstrån" då jag själv har fått en drastisk försämring sedan jag fick barn och "hänger på gärsgårn" sas - inte aktuell för transplantation, men det är inte så långt borta för mig. Ångesten och grubblandet har jag en aning om vad du går igenom även om du verkligen är vid vägs ände nu - jag tycker det är fantastiskt att du bloggar och jag har de senaste veckorna läst hela din blogg och gråtit och skrattat. Inte minst dina katter är fina (jag har oxå en britt). Du har många runt dig har jag förstått , men jag förstår knappt att du orkar göra allt du gör. Jag önskar dig allt gott och jag håller fingrar och tår för dig
Kramar från en cf-tjej i söder
Skicka en kommentar