Stallet....

Har varit i stallet idag. Har trotsat smärtan faktiskt. Å jag måste bara berätta om denna fantastiska häst som jag har lyckan att få vara fodervärd till. Älskade Hlökk.
Helt ärligt hur många hästar lägger upp hoven i knät på en, så man kommer åt att kratsa, när man sitter på en hink brevid för att man inte kan böja sig längre? Jag har aldrig varit med om nånting liknande förut. När jag blir för anfådd och får sammandragningar av att gå till/från sommarhagen så bär hon mig på sin rygg så försiktigt. Barbacka utan både träns och sadel. Inga dumheter alls. När jag leder henne i grimman så går hon precis bakom mig utan att knuffas i ryggen. När jag måste stanna för att hämta andan lägger hon mulen mot min ländrygg och bara väntar stilla. Ute på ridturen när jag fick sammandragningar så stannade hon och väntade tills jag var klar att gå vidare. Jag red "rävsången" idag, en runda som går runt i ganska mycket terräng. Trots svår terräng så gick hon så försiktigt och lyfte högt på hovarna över stock och sten så jag skulle få en så bekväm ridtur som möjligt. Hon är faktiskt helt otrolig. ♥ Denna häst är nåt alldeles extra på riktigt. ♥
När jag sen kom tillbaka till stallet efter att ha lämnat Hlökk i hagen så möttes jag av en av ägarna till gården.
Den här mannen är pensionerad överläkare av den "gamla" stammen kan man säga. Han är ju dessutom jordbrukare och väldigt "robust". Inget gnäll här inte. Han är otroligt vänlig och snäll men som sagt väldigt "robust" och skulle aldrig drömma om att gnälla över att han var sjuk eller hade ont nånstans.
Den här mannen mötte mig vid stallet med en kram och orden: "Du är så duktig och tuff som fortsätter med ridningen och hästarna. Jag ser ju att du har väldigt ont." Sen gick han. 
Jag växte säkert en halvmeter. Vilket erkännande!! Å från en sån person. Jag kände mig så stolt över mig själv. Tänk att så lite kan betyda så jättemycket. Tack snälla snälla det betydde verkligen jättemycket för mig. 
Men ska sanningen fram så är jag inte ett dugg "tuff". Jag står ju där i sadelkammaren och gråter av smärta när jag har burit sadeln till dess plats. Sanningen är ju att jag sitter ju där på en sten i hagen och gråter av smärta när jag gått för att hämta Hlökk i sommarhagen. Sanningen är ju att jag står där i stallet med ansiktet inborrat i Hlökks tjocka man och gråter av smärta när ingen ser. Så "tuff", näää det är jag inte ett dugg. Men det var ändå ett stort erkännande för mig.
Nu undrar ni säkert varför jag utsätter mig för detta varje vecka?? För att min själ behöver det. Hästarna är terapi för mig. Jag känner ro och lugn i stallet. Utan allt detta skulle jag må så fruktansvärt dåligt. Hästarna dömer mig aldrig. För dem är jag inte "sjuk" eller mindre värd. De behandlar mig inte annorlunda bara för att jag har CF. Hästarna ger av sin energi utan att kräva en massa tillbaka. Å det finns inget som läker en ledsen Kia lika bra som en mjuk mule, stora kloka ögon och en tjock man att borra in näsan i och bara få släppa allt. Hlökk ser mig inte som svag om jag gråter mot hennes päls. Hon bara ger av sin kärlek och värme. Hlökk respekterar mig inte mindre för att jag gråter hos henne i hagen. Hon bara lägger sin mule i mitt knä och väntar tills jag är klar och ger henne godis. Det sker nåt magiskt i stallet hos hästarna som jag inte kan förklara. Men det är helt klart värt smärtan.