Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



måndag 23 januari 2012

Längesen nu....

Jaaa det var ett tag sen jag bloggade sist. Har inte känt någon insperation och lust till att göra det tyvärr. Anledningarna är många. Dels har jag varit sjuk. Förkyld och verkligen sänkt. Någon jag tycker mycket om är väldigt väldigt sjuk och har förmodligen inte långt kvar att leva. Tiden har helt enkelt gått till annat och andra. Det känns väldigt tungt just nu faktiskt. Vill inte skriva mer ingående här om vem det är eftersom jag inte har personens godkännande. Men personen är svårt sjuk i cancer. En jävla sjukdom rent ut sagt. Man står bara brevid och ser på när en glad, sprallig och varm person blir bara en skugga av sig själv. Cancern bokstavligen äter upp människan. Fruktansvärt att se. Det gör så ont inuti. Jag har ju sett och upplevt detta tidigare när min mamma var sjuk så jag vet ju på ett ungefär vad som kommer att hända redan innan det har hänt. Jag är ju mer förberedd än de allra närmaste anhöriga. Jag gör verkligen mitt allra bästa för att trösta och hjälpa både den som är sjuk och de allra närmast anhöriga. Men det är verkligen inte lätt. Man kan ju inte bara svinga sitt trollspö och ta bort det onda. Det funkar inte så hur mycket jag än önskar att det vore så. Jag känner mig faktiskt väldigt maktlös och frustrerad i allt detta. Jag vill ju så gärna hjälpa.













































































































Inga kommentarer: