Jaaa ämnet blir ju ofrivilligt aktuellt när någon nära blir så sjuk. Å döden är ju något läskigt som vi människor helst bara skjuter ifrån oss. Med all rätt dessutom. För visst är det obehagligt att inse sin egen och sina näras dödlighet? Ändå är verkligheten den att det enda vi med säkerhet vet om livet är att vi en dag ska dö. Trots att det egentligen borde vara en naturlig del av livet så är det väldigt läskigt när döden andas på oss. Bara att kliva in i ett rum där man vet att nån snart ska dö tycker jag är fruktansvärt jobbigt. Jag drömmer sen mardrömmar om det flera dagar efteråt. Jag har fruktansvärt svårt att hantera andras död. Min egen dödlighet har jag lättare att hantera, kanske för att man med en svår kronisk sjukdom tvingas till det vad vet jag? Jag tror inte på Gud i den bemärkelsen att han är en farbror som sitter på en stol i himlen. Jag tror på ödet. Jag tror åxå på ett liv efter detta. Om det sen är i himlen eller nån parallelvärld till våran har jag ingen aning om. Men jag är helt övertygad om att själen vandrar vidare till något bättre. Jag tror även på andlighet och en högre makt. Saker som vi människor inte förstår helt enkelt. Jag tror också på änglar. Jag brukar inte be......men ikväll gör jag det. Jag ber för att din mamma och min mamma möter dig på andra sidan. Att de står där och tar emot dig med öppna armar. Visar dig runt och presenterar dig för alla. Jag ber för att övergången mellan världarna ska bli ljus och lugn. Jag ber för att din själ får ro och din kropp äntligen får vila. Ikväll ber jag för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar