Själv är jag av den uppfattningen att familjen ska stötta och hjälpa inte trakassera och stjälpa. Tyvärr väljer man ju inte sina släktingar. Vänner som beteer sig illa kan man ju alltid bara bryta banden till. Men släktingar har man ju för alltid blodsband till hur illa de än sårar dig. Så hur ska man göra för att skydda sig från sånt? Jag försöker rensa ut allt negativ som jag inte vill ha i mitt liv men som sagt ibland är det svårt. Blir man dessutom utsatt för häxjakt med spott och spe då är det inte roligt. Det är dessutom intressant att se hur dessa människor finner det helt omöjligt att nånsin be om ursäkt. Tänker jag efter så går det att räkna på en hands fingrar de gånger dessa människor nånsin bett om ursäkt. De har skygglapparna på och totalt vägrar se sin egen del i konflikten. Det är ALDRIG deras fel. Istället tar de på sig offerkoftan och skjuter över skulden/ansvaret på någon annan. Om det sen råkar vara någon som blir sårad på vägen så spelar det ingen roll, huvudsaken är att hela världen tycker synd om dem och förstår att det absolut inte var deras fel. Man måste ha ett otroligt fattigt liv om man livnär sig på konflikter och att hela tiden försöka skylla på någon annan. Det är dessutom läskigt att se hur lika dessa personer är varandra, trots att de har helt olika efternamn. När vår älskade Ina gick bort insåg jag hur viktigt det är att verkligen fylla sitt liv med sånt man tycker om och tycker är värdefullt. Sånt här tjafs och skitsnack tycker jag inte om och är inte på något vis värdefullt för mig. Jag har för kort tid på jorden för att hålla på med sådant. Jag mår för dåligt av att ständigt behöva försvara mig och slåss mot alla påhopp. Jag orkar inte det. Mitt liv är fyllt med tillräckligt av jobbiga saker ändå utan att ni försöker ta livet av mig med era bråk. Jag vill fokusera på allt det positiva i livet. Njuta av de fina dagarna.
Jag pratade med min kurator om dessa personer och deras "profil" utan att nämna några namn då såklart. Hon sa att troligen kommer dessa människor aldrig att bli medvetna om sig själva. Jag hade ju tidigare någon bild av att när man på något vis kommer i kontakt med döden eller sin egen dödlighet så ökar även medvetenheten och man inser plötsligt vem man faktiskt är. Men min kurator berättade att vissa människor kommer aldrig dit. De lever sitt liv med skygglapparna på i ständig jakt på någon annan att lasta över ansvaret på. Jag tycker det känns så tragiskt och bortkastat att dö omgiven av konflikter man själv skapat men för stolt för att kunna avsluta med ett "Förlåt". Stackars människor.
Jag vet iaf att när det är dags för mig att ta farväl av det här livet så kommer jag göra det med frid och ro i sinnet omgiven av människor jag älskar och det viktigaste av allt SOM ÄLSKAR MIG FÖR PRECIS DEN JAG ÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar