Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



torsdag 15 september 2011

Livräddare för mig just nu....

Som de flesta av er vet så har jag ju den dödliga sjukdomen Cystisk Fibros. Min sjukdom gör att jag är väldigt känslig för smitta. Speciellt förkylningar då. Det här är nånting som folk inte verkar förstå. Hur allvarliga följder en vanlig förkylning kan få för mig. Speciellt nu när jag har en stam av väldigt resistenta psedumonas bakterier. Så handsprit är nånting som används flitigt här hemma. 

Under vinterhalvåret när förkylningar är som mest i omlopp så försöker jag göra mitt bästa för att undvika smitta. Vilket inte alls är enkelt i dagens samhälle där man gärna går till jobbet sjuk. Jag har alltid en sån här liten handsprit i min väska som jag använder när jag är ute nånstans. Om jag går och handlar spritar jag alltid av kundvagnen innan jag tar i den. Å efter jag har handlat så spritar jag av händerna igen.

Alla känsliga ytor här hemma spritas av med sån här sprit dvs kök och badrum. Många många gånger per dag. Ca 2 gånger per dag häller jag klorin, ättika eller sprit i vattenlåsen överallt för att inte psedumonas ska få fäste som de annars lätt gör i stillastående vatten. Min smitt-känslighet gör att jag har svårt att åka och hälsa på folk hur som helst, något som jag fått skit för av en viss släkting. En släkting som inte verkar förstå hur allvarlig min sjukdom är utan tror att jag skyller på den för att slippa träffa folk. Genom sig själv känner man andra? Jag lovar er att det är INTE kul att tvingas isolera sig på det här viset men jag har inget val just nu. Jag hoppas det blir bättre när och om bakteriestammen muterar och nåt antibiotika biter. Men tills dess så får det bli så här. För jag gissar ju att inte så många spritar och springer och häller ättika i vattenlåsen hemma? Tack för er förståelse för att jag vill leva lite längre.... 

Inga kommentarer: