Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



måndag 17 januari 2011

Mina älskade döda.....

Jaaaa morbid rubrik jag vet.... men den stämmer.
Idag skulle min mormor ha fyllt 84 år. Hon dog 31 oktober 2003. Ikväll när jag tänder mina ljus i sovrummet så är det för henne jag gör det. Jag saknar henne så mycket fortfarande. Jag kan komma på mig själv med att sitta med telefonen i handen och nästan slå hennes nummer. Bara för att berätta nåt roligt som har hänt. Men så kommer jag ju på att du finns inte längre. Å då gör det så där ont i hjärtat av saknad. Jag saknar våra stunder som vi fick bara du och jag. När vi var ute och körde bil. Jag övningskörde med dig och du visade mig saker runt hela uppland. Jag visade dig mina tillhåll och platser och vi delade hemligheter med varandra. Jag är så glad för att jag fick lära känna dig inte bara som mormor utan som en självständig kvinna med drömmar, känslor, tankar och hemligheter. Jag har behållt de där stunderna i din lilla bil nära mitt hjärta och när jag är ledsen och nere så tar jag fram dem och minns med ett leende och massor med värme.
En annan människa som jag har nära mig varje dag trots att hon inte finns på den här sidan är min älskade mamma. Eva-Britt. Ibland kan jag verkligen känna hennes närvaro. Ska dela med mig av en händelse som för mig är ytterligare en övertygelse om att man har sina nära hos sig oavsett om de är döda eller inte. Kanske blir det fler sådana här berättelser i bloggen nån gång.... vi får se.... Hur som helst..... Zoltán var inte jätteförtjust i gröten han fick utan spottade och krånglade när han åt. Samma natt drömde jag att min mamma kom till mig och pratade med mig.... hon sa "lägg lite kräm eller sylt i gröten så äter han..... han är lika sötsugen som du...." å gissa vad??? På morgonen när jag gav honom gröt med aprikoskräm i...... så åt han utan problem. Hon är min stora förebild och jag frågar henne ofta om råd eller stöd. Jaaa det kan låta konstigt men så är det. Så jag vet att vi nån gång kommer att få träffa våra döda för man lever vidare nån annanstans.

1 kommentar:

vera sa...

Jag har också tänkt extra mycket på mamma Greta igår. Mycket fina ord du har skrivit om dem. Man blr rörd. Jag brukar också träffa dom i mina drömmar. Många kramar