Välkommen!!
Välkommen till min blogg.
Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!
Mycket Nöje // Chinona
Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!
Mycket Nöje // Chinona
fredag 25 november 2011
God Morgon....
Uppe i tid idag. Ska strax köra Zoltán till dagmamman. Han behöver få leka av sig med sina kamrater och jag behöver tid för att behandla. Å kanske om det blir någon minut över så ska jag fortsätta med städningen och att julpynta. Hann ju inte färdigt igår eftersom min lille son kräver en hel del uppmärksamhet. Känner mig inte lika trött idag som igår. Skönt när man känner energin återvända. Många av er friska tar nog den här "vardagsenergin" för given, men jag gör det inte. Jag blir alltid lika glad när jag orkar precis som ni andra. Varje dag som jag tar mig upp ur sängen utan att se stjärnor av smärta så blir jag så glad och tacksam. Varje gång jag jag klarar av att gå upp för hela trappan utan att stanna och hämta andan så blir jag så glad och tacksam. Saker som ni friska tar för givet varje dag, varje minut är inte lika självklart för mig. Saker som att kunna andas utan att kämpa för varje andetag. Saker som att springa till bussen när man är sen. Saker som att kunna försova sig en timme och ändå kunna stressa igen tiden och hinna till jobbet. Men vet ni vad.... mitt liv är rikare. För jag lever medveten. Medveten om att inget är givet....inte ens luften i lungorna. Dessutom har jag en underbar familj. Jag får leva med min stora kärlek. Jag är så otroligt rädd om det jag har och skulle aldrig nånsin riskera det jag har. Jag blir så otroligt ledsen när människor jag tycker om och litar på riskerar att förstöra allt det fina jag har. Jag har inte råd att riskera nånting. Varför förstår ni inte? Jag har ett överjävligt bagage som ofta ligger mig till last ändå..... Jag behöver verkligen inte nån som hjälper till att skapa misstankar och misstro. Jag kämpar varje dag... snälla hjälp mig istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar