Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



måndag 22 augusti 2011

Sjukhuset....ovanligt va?

Japp idag ska jag till Uppsala Akademiska Sjukhuset. Igen. Inget farligt idag, bara träffa kuratorn och kanske springa förbi CF-center för lite råd om min förkylning. Vi får se. Sen ska jag till socialen i Sävja, deras råd och stöd grupp. När man lever med vetskapen om att min dotter far illa behöver man mycket stöd för att orka med. Hur grymt och överjävligt det låter så tickar livet på ändå trots allt som händer. Naturligtvis har jag inte på nåt sätt gett upp utan drar i alla halmstrån jag hittar och kommer på. Jag tar all hjälp som erbjuds i detta. Å jag lever i tron att nån gång så kommer rättvisan att segra och sanningen komma fram. Någon gång hittar jag någon som är villig att hjälpa mig......
Idag uppmärksammar vi barnen som lever under hemska omständigheter. Förtryckta, utsatta, misshandlade, våldtagna osv.... idag bär vi blått för att visa dem vårt stöd.... för att visa dem att vi tänker inte blunda och bara låta såna här saker hända i all tysthet. Så här skrev en kvinna på Facebook som startade det här evenemanget:


Det finns barn som är rädda för morgondagen. Barn som vaknar med blåmärken på kroppen och som ägnar otaliga stunder framför spegeln för att försäkra sig om att kläderna döljer det mamma och pappa har gjort. Dessa barn kan le, precis som alla andra. Det kanske är den tysta flickan längst bak i klassrummet? Den alltid så glada pojken som kommer till skolan först på morgonen och pratar så gott om sina föräldrar? De finns mitt bland oss och det är dags att se dem.

Många barn lever ett liv som myndigheter eller vuxna inte vågar se. Jag tycker det är dags att öppna ögonen och se alla dessa barn som behöver bli sedda. Jag vågar se. Vågar du?

----------------

Med den här dagen vill jag uppmärksamma de som tvingas bära blått varje dag. Ta på er något blått, stort eller smått, och skänk en tanke åt dem som bär det varje dag!


Så idag när jag är ute på stan, sjukhuset vill jag se massor av blått blått blått.... för de här barnen behöver dig. Blunda inte!!

Inga kommentarer: