Akuten och smärta....

Ja då kommer här lite uppdateringar om sjukdom, smärtan och såret.
 Den 17 juli var jag ju in på akuten pga smärtan och såret. Då kollade de ju inte på såret alls. Jag fick bara mer smärtstillande. Nu kände jag lite att nånting var på gång redan i torsdags. Hade mer ont och såret var ilsket rött. Jag fick en lite halv akut tid på centret. En av läkarna där tittade på såret och bedömde att det såg inte så farligt ut. Så bedömningen blev att det förmodligen var mer inflammation än infektion. Ytterligare en remiss skickades iväg till hudmott, det är den andra som går iväg från centret. Jag fick rådet att inte söka mer vård förrän på måndag då de flesta skulle vara tillbaka från sina semestrar och avdelningar som smärtmott fungerade mer normalt igen. Jag kände mig lite nerslagen i skorna men börjar bli van vid att min smärta skrämmer många inom vården. Så jag orkade faktiskt inte protestera heller. Energin som krävs för att tjafsa fanns och finns lixom inte. Jag åkte hem och grät.
På kvällen började jag att kräkas ordentligt, jag hade ju kräkts några dagar innan åxå men nu satte det igång ordentligt. Jag vet inte varför men av någon anledning så reagerar min kropp på riktigt svår smärta med att kräkas. Så har jag varit sen jag var liten. Mamma tyckte det var superpraktiskt för jag kunde inte ljuga. Hon visste att när jag kräktes då hade jag verkligen jätteont.
Jag tog kvällsdosen av mitt oxycontin (morfin) och det var bara ner i magen och vände. Jag såg tabletterna i toaletten eftersom de inte hunnit passera vidare eller smält i magen. Så när jag hade kräkts färdigt tog jag 3 nya tabletter. Samma sak igen, de hann knappt landa nere i magen innan de kom upp. Allt jag försökte få i mig kom upp igen. Det enda som funkade var när jag tog vatten på en matsked och sakta sakta drack från den. På natten blev smärtan helt horribel. Till slut såg jag stjärnor överallt. Tidigt på morgonen försökte jag få i mig morgondosen av oxycontin, men samma sak igen. Jag försökte 3 gånger men tabletterna bara kom upp. Då bröt jag ihop totalt och gick och väckte Bela. Vi åkte in till akuten. Helt utan förhoppningar. Jag orkade inte längre. Jag fick ganska snabbt komma in på medicin. Å det togs prover och man gjorde en blododling. Utan Emla plåster. Sen blev jag vidareskickad till infektion för de tyckte att infektion borde kunna sånt där bättre. När jag kom dit så hade jag fruktansvärt ont och tårarna bara rann. På infektion så kom vi naturligtvis mitt i skiftbyte så nattpersonalen höll på att avsluta för att gå hem och dagpersonalen var på väg in men det skulle bli ett glapp på ca 2 timmar utan läkare. Läkaren som arbetat natt och var på väg hem kom in för att titta till mig innan han slutade. Läkaren var en stor (lång och muskulös) svart man. Å han var så otroligt rar och mjuk. Han torkade mina tårar och sa "Gråt inte, jag ska ge dig lindring." Så innan han gick hem ordinerade han ketogansprutor så jag skulle slippa ha så äckelont. Han tittade dessutom på såret innan han gick och sa "Det där ser INTE bra ut, det ser smärtsamt ut..." Han tyckte det var väldigt ilsket rött och svullet. Han noterade dessutom att såret var väldigt varmt.
Efter några timmar kom den läkare som nu var i tjänst in. En väldigt gullig och söt tjej i min ålder. Väldigt driftig och säker läkare. Hon visste direkt vad hon ville göra. På 5-10 minuter hade hon fått ner en läkare från hudmottagningen som tittade på mitt sår. Hudläkaren tittade på såret i ca 5-10 minuter och ordinerade sen krämer och nån lösning samt antibiotika. Hon sa att det var tydligt infekterat och att man måste ge antibiotika. Hon gav åxå väldigt stränga order om hur såret skulle läggas om 2 ggr/dag och hur Bela skulle göra rent det. Väldigt duktig läkare. Å allt tog som sagt 5-10 minuter. Jag som väntat på denna bedömning i över 2 månaders tid nu. Å så va det egentligen så enkelt att få nån på hud att titta på det? Vi hade en jätterar skjuksköterska som tog hand om mig på allra bästa sätt. Hon gjorde rent såret efter hudläkarens order. Nästa steg för infektionsläkaren var att få stopp på kräkningarna så jag kunde börja behålla medicinen i magen och därmed få bukt med smärtan. Jag fick några fler ketogansprutor så det inte skulle göra alltför ont när de petade i såret. Men de sprutorna tog bara värsta udden av smärtan och hjälpte inte så mycket. Jag fick första dosen av antibiotikan intravenöst. Sen fick jag oxycontin fast en tablett innehöll 40 mg istället för 10 mg så jag behövde bara tränga ner en tablett istället för 4 st. Därmed behövde jag inte chocka magen med alltför mycket vatten men fick ändå bra smärtlindring. Jag kämpade och kämpade med att få behålla den lilla tabletten som faktiskt var superliten. Tack och lov. Efter ca 3 timmar så vände allt. Då började jag få behålla vatten igen och smärtan gav med sig tack vare oxycontinet. Så nu skulle jag äta 40 mg morgon och kväll istället för att hålla smärtan på golvet. Å det har hjälpt väldigt väldigt mycket. Jag är nästintill smärtfri på den dosen. Så här smärtfri har jag inte varit på såååååå länge. Å det är såååååååå skönt. Nu hoppas jag bara på att min ordinarie smärtläkare ska ringa så vi kan få in i journalen att detta ska bli min ordinarie dos nu. Men vi får se när hon ringer.
Såret ser mycket finare ut och håller äntligen på att stänga sig. Helt sjukt.....