Uppdatering....

Har fått lite mejl med frågor som gäller hur allting fungerar för mig med sjukdom och hälsa....
Jaaaa jag vågar knappt svara på frågan: "Hur mår du?" längre. Det känns som alla bara blir sura, irriterade och arga hela tiden. Jag orkar inte bråka mera nu. Orken har helt enkelt tagit slut. Den sista inläggningen som var här nu kändes som droppen som fick allt att tippa över. Jag orkar inte mer. Att man ska behöva bråka, tjafsa och tjata om allting det känns absolut inte roligt alls.
Bela har hela tiden stått brevid och sett hur dåligt jag har mått och hur snabbt jag blivit allt sämre och mer och mer orkeslös. Så han har väl tagit vid en del. Men jag tror att han får svårt att få styr på hela skutan igen. Han blir dessutom så orolig och rädd för min skull, eftersom han ser hur dåligt jag mår, så han kan reagera rätt så kraftigt ibland. Men det är kanske vad som måste till vad vet jag? För inget jag gör verkar ju fungera särskilt bra ändå.
Vi håller just nu på att kämpa för att vi ska få Sjukvård i hemmet av Sjukvårdsteamet. Alla de som jag har pratat med i sjukvårdsteamet tycker att det verkar vara en bra lösning för mig och min familj. Det var faktiskt en av infektionsläkarna som gjorde mig uppmärksam på att det finns sån här hjälp att få. Å sen när jag gjorde en förfrågan på ett forum där det hänger andra med samma sjukdom som jag så kom det ju fram att det fanns flera CF:are som fått detta tidigare. Å det känns som att jag borde kvalificera mig till deras vård. Min sjuksitiation är ju knepig minst sagt. Jag är allvarligt sjuk, med 20 % lungfunktion så känns det som att jag är allvarligt sjuk. Min familj och mina anhöriga far illa av hela situationen som  uppstått. Ibland känns det som att vårdpersonalen inte tror på det jag säger utan tycker bara att jag är "gnällig" och "svår". Jag vill nu poängtera att jag INTE hänger ut eller beskyller någon! Jag skriver hur jag ibland KÄNNER mig. Å det är många som arbetar i vården som är riktiga pärlor!
Det här som tillkom nu med både reumatism och magens bekymmer gör min situation minst sagt väldigt svår. Magen slutar att fungera lite till och från, då och då. Å då vägrar den att ta emot nånting alls. Jag bara kräks hela tiden. Jag får då inte behålla vätska, mat eller mediciner utan allt kommer upp igen. Jag äter tabletter mot illamående och medicin mot magkatarr och det hjälper ibland. Men vissa gånger så vägrar magen fungera. Det enda man har gjort på sjukhuset när jag legat inne är att ge dropp både socker och saltlösning. Samt ge medicinerna som sprutor istället. Å DET gör ONT!!! Aj aj aja va obehagligt. Min och infektionsläkarens tanke är att istället för att behöva åka in till sjukhuset varje gång det blir så här ska jag kunna ringa till sjukvårdsteamet som kan plocka ut en läkare som åker hem till mig. För på sjukhuset blir man sjuk kan jag lova. Kolla på mig nu..... Förkyld såklart. Precis det jag var beredd på. Precis det var rädd för.
Vi får se om jag kan få en bedömning av teamet och se vad som krävs och vad jag har och inte har.
Kärlek!!

Ulva Marknad....

Vi var till Ulva höstmarknad idag och så hittade vi denna söta rosa mössan till Angelina.....

För 2 år sedan köpte jag en mössa till Zoltán på just Ulva höstmarknad. En söt blårandig sak som såg ut som en stjärna. Han hatade den. Slängde den i marken så fort han kom åt. *fnissar* Så i år va det Angelina som fick mössa på marknaden istället. Hon blev iaf glad.....

Utskriven och glad...

Sånt tur är blev det ingen lång inläggning på sjukhuset denna gången.
Jag behövde bara vara kvar till Onsdag kväll. Då hade jag börjat få behålla saker i magen och jag hade då blivit förflyttad till lungkliniken. På onsdag kvällen kom min smärtläkare upp till mig och vi pratade om hur vi skulle göra med min smärta som ju är ganska så svårbehandlad och envis. Hon var lite bekymrad och funderade på om det var så att jag utvecklat tolerans mot morfinet eftersom jag nu ätit det en längre tid. Så hennes förslag blev att vi skulle prova ett nytt morfinplåster. Ett Fentanyl plåster. Fentanyl är en variant av morfin kan man säga, en släkting iaf. Plåstret tog ca 24 timmar innan det hade någon effekt så jag fick med mig en Oxycontin tablett hem att ta på kvällen. Sen fick jag åka hem. Sååå skönt att komma hem till Bela och barnen. Smärtan höll dock i sig. Min smärtläkare lovade att ringa på fredagen för att höra hur det gick med plåstret utifall det inte gick som det var tänkt. På fredagen ringde hon och jag kunde rapportera att det gick inte nåt bra alls. Jag fick ta mycket korttidsverkande morfin för att kunna hålla mig på benen. Hade ingen effekt av plåstret alls. Läkaren valde att höja dosen eftersom hon trodde att jag var tolerant. Så på med ett plåster till. På lördagen var jag på en kokardkurs hos Brittsällskapet med Marie. Jätteroligt och trevligt. Vi var ett mysigt litet gäng som satt hemma hos Carro och pysslade. Oj va jag njöt av sällskap och att jag kunde vara med för en gångs skull. Annars brukar jag ju aldrig orka vara med på kurser längre men den här kursen passade mig ypperligt. Oj så roligt jag hade. Stort tack till Caroline som ordnat så fint med fika och lunch. Stort tack till Eine som höll i kursen och lärde oss så pedagogiskt hur vi skulle göra. Min kokard blev riktigt fin faktiskt. Jag är jättenöjd med den. Rosa såklart. Marie och jag åkte 4-hjulingen dit eftersom det är så nära och Bela behövde bilen hemma. Jätteskön tur. Varmt och gott ute. När jag stängde porten till garaget så är det mitt sista minne av lördagen. Allt efter det är borta. Totalförvirring. Bela berättade sen en hel massa konstigheter som jag hade gjort och sagt. Suck så pinsamt. Jag hade dessutom ramlat väldigt illa på toaletten senare på kvällen. Så nu är jag väldigt öm och blåslagen. Misstänker att jag kanske har en spricka i nåt revben åxå. Har förmodligen slagit i käket i typ handfatet eller nåt sånt. För käkens undersida gör ont rätt över. Höftkammen gör ont på 2 ställen och där är jag blå. Ryggen gör väldigt ont längst ner så jag har väl slagit mig där åxå. Bakhuvudet hade jag en bula i. Å så kändes det i huvudet som när man har fått en hjärnskakning. Bela hade fått hjälpa mig upp från toalettgolvet och jag var tydligen väldigt ostadig. Då slet jag av mig plåstren iaf. Nästa morgon kände jag mig okej fast VÄLDIGT ont. Å jag blev rädd. Riktigt rädd. För så ska man inte reagera på medicinerna. Väldigt obehagligt. På söndag kväll stod jag inte ut med smärtan längre utan ringde då till lungbakjouren som satte tillbaka mig på Oxycontin som jag vet fungerar och som jag tål. Jag fick dessutom en Cocktail med Gaviscone och Xylocaine att ta för magen. Det fungerade och jag förlorade inte medvetandet nåt mer. Jag var faktiskt så gott som smärtfri sen på kvällen. Å jag behövde inte ta nåt korttidsverkande morfin heller. Mådde ganska så bra. Å magen gillade Cocktailen åxå. Även om munnen tyckte den smakade kattbajs.
Idag pratade jag med smärtläkaren igen och berättade om min reaktion. Hon sa då att det var en typisk överdoserings-reaktion. Tydligen var jag inte så tolerant som hon trodde då. Så nu satte hon mig på mina Oxycontin igen som jag gillar bäst och som jag vet fungerar. Bara magen nu accepterar dem. Hur som helst väldigt effektiva mot smärtan. Å så håller de i sig hela 12 timmar ibland längre så man slipper ta tabletter hela tiden. Sånt gillar jag.
Så för att göra en lång historia kort så mår jag just nu rätt så okej. Har inte så ont och magen fungerar iaf hjälpligt.

Nu ska jag strax gå och titta på Stalkers på TV3

Kärlek till er underbara människor.

Måste bara hylla en underbar läkare som jobbar på 30 infektion. En stor svart muskulös man, tror han är från Nigeria eller Kenya. Helt underbar läkare. Sån empati och sååååå rar. Tack för totalt jättefin vård. Kärlek!!!

Inlagd Sill

Idag skriver jag på bloggen från en sjukhussäng på akademiska sjukhuset. Jaaa usch och fy jag ligger alltså inlagd. Jag kom inte undan längre.
Igår kväll/natt började jag må riktigt illa och kräkas. Ingenting fick jag behålla. Inte ens vatten. Alla tabletter, mediciner och sånt kom åxå upp. Smärtan blev nästintill omöjlig att stå ut med. Igen.
Jag valde att åka upp till infektionsakuten. De vill ju inte ta emot en nånannanstans när man kräks.
Söta Elin kom och höll mig lite i handen och höll mig sällskap. Söta Peter kom åxå förbi.
De satte dropp på mig med lite vätska och så fick jag lite morfin i nålen som de hade satt. Men morfinet tyckte jag inte dämpade smärtan särskilt bra. Sen fick jag nån coctail att försöka dricka som skulle lugna magen. En blandning mellan xylocain och gaviscone. Usch fy va det smakade illa. Inget jag rekomenderar. Sen kändes munnen ungefär som när man varit hos tandläkaren och bedövat. Väldigt obehagligt. Efter ytterligare en dos morfin i nålen som inte heller tog så fick jag istället morfinsprutorna i låret under huden. Jäklars va ont det gjorde. Visst jag är spruträdd men det gjorde ärligt äckligt ont. Två stycken dessutom. En i varje lår. Men de gjorde iaf nytta. För värken började ge med sig. Provade då att dricka lite vatten men det bara vände nere i magen igen. Suckar. Det är så frustrerande för jag är ju sååååå hungrig och törstig.
Efter att vätskedroppet hade gått in så bytte de mot en sockerlösning istället så jag skulle få i mig lite näring/socker. Sen va det bara en enda lång väntan. De hittade ingen sängplats till mig. Jag ska ju dessutom ha barriärvård och får egentligen inte dela rum med någon annan patient. Men till slut kom de fram till att jag blev tvungen att antingen dela rum med en annan patient (som dessutom lider av lunginflammation!!!!) eller transporteras till ett annat sjukhus. Jag orkade inte ta det senare valet. Så det blev till att dela rum. Jaja så nu sitter jag här och väntar på att jag ska få två sprutor till. Usch och fy. Jag hoppas att de gör gott för det är inte kul att ta sprutor när man är spruträdd. Imorgon ska jag få byta avdelning till lungmedicin. Men jag vet inte när imorgon. Ska bli skönt för där får jag eget rum iaf. Håll nu tummarna för att min mage börjar fungera igen. För bara jag får behålla mat, vätska och tabletter igen så får jag åka hem. :)  Jag längtar hem till min säng, min man, mina barn, mina saker osv.... jag längtar hem. Till min TV, soffa, kylskåp...... Jag längtar HEEEEEEM

Vackra hästar....

Balthazar var skeptisk...

Vackra vackra häst....

Nyfrissade barn....

Angelina i galen frisyr....

Fina barn....

Snobben....

Snobben snor Balthazars godis som ligger på Balthazars tass....

Snobben vilar hos husse....

Trött Snobben....

Coola Barn

Angelina i sin Bikerjacka som jag köpte på Thuns och brillorna hon fick av Vera & Björn.

Zoltán fick låna syrrans bikerjacka....

Zoltán åker bil....

Bebisbilder....

Den stolta mamman Mimosa....

En liten bebis....

En liten blåspotted....

Kolla in vilket vackert mönster..... En liten hona....

Nalletassens första kull......

Då var Nalletassens första kull här. Tjoooohooooo som vi har längtat och väntat. Det är Tazzamore's Mimosa (aka Morran) som är mamma. Hon fick 6 st små bebisar. 2 svarta honor. 2 brunspotted hanar. 1 brunspotted hona och en blåspotted hona. Det finns en brunspotted hona som har nästan ett bengalmönster redan nu. Hon är supersnygg i mönstret. Kommer nog bli en vinnare.
Mimosa kämpade på bra, det blev en långdragen förlossning. Hon började med att väcka mig kl 3 på natten genom att bloda ner mig på fötterna. Bisarr väckning får jag väl lov att säga. Så det var bara att gå upp och tvätta av sig. Sen satte jag mig med henne i lådan som vi gjort ordning för förlossningen och klappade på henne. Jag väckte Bela åxå för jag ville absolut inte vara själv med henne. Vi satt där ett tag och väntade. Men ingenting hände. Till slut gick vi och la oss i sängen igen för Bela fick ont i både rygg, huvud och nacke. Å Mimosa somnade åxå. På morgonen ringde jag till Carro för lite stöd om vad det egentligen va som hände på natten. Hon var nästan säker på att det var slemproppen som gått under natten och att förlossningen snart skulle vara igång. Hjälp, jag som aldrig förlöst en katt nån gång. Lite panik fick jag. Men Carro lovade att komma över och hjälpa mig. Vid 13 tiden kom första ungen. Carro hjälpte till lite grann och torkade fosterhinnor och sånt. Men annars klarade Mimosa det mesta själv. Hon hade lite svaga värkar så det blev väldigt långdraget för både mamma och bebisar. När den näst sista bebisen kom satt jag ensam med Mimosa för Carro var ute med Tuva-Li och försökte söva henne i vagnen. Panik!! Ungen andades inte. Hjälp!!!! OJ va hjärtat bultade snabbt och hårt. Helt ensam va jag med Mimosa. Så vi hjälptes åt. Mimosa slickade bakdelen på kattungen och tuggade hål på fostersäcken och jag torkade bort slem från nosen och tog en slemsug och fick bort slem från luftvägarna. Jag torkade och masserade bröstkorgen som jag såg att Carro gjort. Jag masserade och grät några tårar. Hann tänka att det här går åt helvete. DÅ pep den lite. Hoppet tändes och jag masserade och torkade mera. Sög lite mer ur munnen. DÅ äntligen skrek den i högan sky. Vilken lättnad. Då fick Mimosa tillbaka bebisen och gjorde resten av jobbet själv. Den allra sista bebisen kämpade jag och Carro med bra länge innan vi fick liv i. Carro masserade och slungade. Vi sög bort slem, vi torkade, Carro masserade så mycket hon bara kunde. Vi tog till slut hjälp av min syrgas som jag har hemma. Då piggnade den till och kom till liv. Sen skrek den högst och mest av alla. Vilken lättnad. Så alla 6 kattungarna överlevde förlossningen. Alla är välskapta och har alla delar som en katt ska. Alla 6 bebisarna överlevde natten och hade gått upp några gram. Så om ni vet någon som är ute efter en fin raskatt så kan ni väl ge dem adressen till min hemsida www.nalletassens.se  där står det mera.
Jag kommer köra Disney-tema på mina kullar. De allra flesta uppfödare kör ju alfabetet med a-kullen, b-kullen osv. Jag tänker köra Disney-tema med skönheten & odjuret-kullen, Lejonkungen-kullen osv. Ska fundera lite över vilken film jag ska plocka namn ur till denna kull. Jag hade ju först tänkt Lejonkungen men så upptäckte jag till min förskräckelse att i Lejonkungen finns det nästan bara pojknamn ju. Å min kull innehöll ju mest tjejer. Så det blir att tänka om. Någon annan film får det bli.

Jobbig dag.

Det har idag varit en väldigt jobbig dag med barnen. Eller mest Zoltán faktiskt. Jag känner att sommarlovet blev nog i längsta laget för honom. Men jag trodde ju att jag var "snäll" som lät honom få ett längre sommarlov med sovmorgnar och annat. Tyvärr så klarar han inte av att inte få gå på förskolan. Han blir pest och pina här hemma. Far runt som en virvelvind och vägrar göra vad man än säger åt honom. Allt blir till en kamp och det är inte roligt. Han är väldigt energikrävande just nu och ger väldigt lite tillbaka. Angelina är fortfarande i den där charmiga bebisåldern då de kommer undan med en hel del bara för att de är söta och charmiga. Så det ska bli hjärtligt skönt när förskolan börjar igen. Jag ska ringa Agneta nån dag och fråga hur snart jag kan börja skola in Angelina åxå. Det ska bli superspännande att se hur min lilla prinsessa ska klara sig utan mamma.

Morran ser nästan ut att spricka nu. Så tjock är hon. Idag är det +1 dag. Men som sagt det är svårberäknat med katter då man inte vet när hanen fick komma till. Hon flämtar och flåsar när hon rör sig för mycket så hon sover mest i vår säng på övervåningen. Å när Bela eller jag kommer dit så är hon som en igel och vägrar släppa oss ur sikte. Hon förstår inte riktigt vad som händer stackarn.

Såret har svidit ganska rejält idag men det ser hur fint ut som helst så jag antar att det är en del i läkeprocessen. Jag är så nöjd att det äntligen stänger sig nu.
Illamåendet är svårt att rå på ordentligt. Det kommer och går lite som det vill. Förmodligen av antibiotikan.

Invigning....

Just nu har jag lite invigning.
Jag sitter nämligen i mitt alldeles nya och fräscha arbetsrum/kontor som Bela har fixat till mig. Det är gästrummet som har fått dela med sig av utrymmet så jag kan få mitt kontor. Här ska jag kunna ha ordning och koll på mina katt saker och papper. Här ska jag kunna blogga. Här ska jag kunna lägga ut annonser och arbeta med hemsidan. Lägga ut bilder osv osv. Det blev faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig. Min man är väldigt duktig. Så nu har jag otroligt gott om plats för min dator och alla prylar. Sen fixade min man dessutom ett nytt medicinskåp så jag slipper tränga in alla mediciner i skafferiet i köket där de alltid ligger i vägen. Mitt nya medicinskåp går dessutom att låsa. Nånting som är fruktansvärt bra när man har barn och farliga mediciner. Jag är så nöjd.

Akuten och smärta....

Ja då kommer här lite uppdateringar om sjukdom, smärtan och såret.
 Den 17 juli var jag ju in på akuten pga smärtan och såret. Då kollade de ju inte på såret alls. Jag fick bara mer smärtstillande. Nu kände jag lite att nånting var på gång redan i torsdags. Hade mer ont och såret var ilsket rött. Jag fick en lite halv akut tid på centret. En av läkarna där tittade på såret och bedömde att det såg inte så farligt ut. Så bedömningen blev att det förmodligen var mer inflammation än infektion. Ytterligare en remiss skickades iväg till hudmott, det är den andra som går iväg från centret. Jag fick rådet att inte söka mer vård förrän på måndag då de flesta skulle vara tillbaka från sina semestrar och avdelningar som smärtmott fungerade mer normalt igen. Jag kände mig lite nerslagen i skorna men börjar bli van vid att min smärta skrämmer många inom vården. Så jag orkade faktiskt inte protestera heller. Energin som krävs för att tjafsa fanns och finns lixom inte. Jag åkte hem och grät.
På kvällen började jag att kräkas ordentligt, jag hade ju kräkts några dagar innan åxå men nu satte det igång ordentligt. Jag vet inte varför men av någon anledning så reagerar min kropp på riktigt svår smärta med att kräkas. Så har jag varit sen jag var liten. Mamma tyckte det var superpraktiskt för jag kunde inte ljuga. Hon visste att när jag kräktes då hade jag verkligen jätteont.
Jag tog kvällsdosen av mitt oxycontin (morfin) och det var bara ner i magen och vände. Jag såg tabletterna i toaletten eftersom de inte hunnit passera vidare eller smält i magen. Så när jag hade kräkts färdigt tog jag 3 nya tabletter. Samma sak igen, de hann knappt landa nere i magen innan de kom upp. Allt jag försökte få i mig kom upp igen. Det enda som funkade var när jag tog vatten på en matsked och sakta sakta drack från den. På natten blev smärtan helt horribel. Till slut såg jag stjärnor överallt. Tidigt på morgonen försökte jag få i mig morgondosen av oxycontin, men samma sak igen. Jag försökte 3 gånger men tabletterna bara kom upp. Då bröt jag ihop totalt och gick och väckte Bela. Vi åkte in till akuten. Helt utan förhoppningar. Jag orkade inte längre. Jag fick ganska snabbt komma in på medicin. Å det togs prover och man gjorde en blododling. Utan Emla plåster. Sen blev jag vidareskickad till infektion för de tyckte att infektion borde kunna sånt där bättre. När jag kom dit så hade jag fruktansvärt ont och tårarna bara rann. På infektion så kom vi naturligtvis mitt i skiftbyte så nattpersonalen höll på att avsluta för att gå hem och dagpersonalen var på väg in men det skulle bli ett glapp på ca 2 timmar utan läkare. Läkaren som arbetat natt och var på väg hem kom in för att titta till mig innan han slutade. Läkaren var en stor (lång och muskulös) svart man. Å han var så otroligt rar och mjuk. Han torkade mina tårar och sa "Gråt inte, jag ska ge dig lindring." Så innan han gick hem ordinerade han ketogansprutor så jag skulle slippa ha så äckelont. Han tittade dessutom på såret innan han gick och sa "Det där ser INTE bra ut, det ser smärtsamt ut..." Han tyckte det var väldigt ilsket rött och svullet. Han noterade dessutom att såret var väldigt varmt.
Efter några timmar kom den läkare som nu var i tjänst in. En väldigt gullig och söt tjej i min ålder. Väldigt driftig och säker läkare. Hon visste direkt vad hon ville göra. På 5-10 minuter hade hon fått ner en läkare från hudmottagningen som tittade på mitt sår. Hudläkaren tittade på såret i ca 5-10 minuter och ordinerade sen krämer och nån lösning samt antibiotika. Hon sa att det var tydligt infekterat och att man måste ge antibiotika. Hon gav åxå väldigt stränga order om hur såret skulle läggas om 2 ggr/dag och hur Bela skulle göra rent det. Väldigt duktig läkare. Å allt tog som sagt 5-10 minuter. Jag som väntat på denna bedömning i över 2 månaders tid nu. Å så va det egentligen så enkelt att få nån på hud att titta på det? Vi hade en jätterar skjuksköterska som tog hand om mig på allra bästa sätt. Hon gjorde rent såret efter hudläkarens order. Nästa steg för infektionsläkaren var att få stopp på kräkningarna så jag kunde börja behålla medicinen i magen och därmed få bukt med smärtan. Jag fick några fler ketogansprutor så det inte skulle göra alltför ont när de petade i såret. Men de sprutorna tog bara värsta udden av smärtan och hjälpte inte så mycket. Jag fick första dosen av antibiotikan intravenöst. Sen fick jag oxycontin fast en tablett innehöll 40 mg istället för 10 mg så jag behövde bara tränga ner en tablett istället för 4 st. Därmed behövde jag inte chocka magen med alltför mycket vatten men fick ändå bra smärtlindring. Jag kämpade och kämpade med att få behålla den lilla tabletten som faktiskt var superliten. Tack och lov. Efter ca 3 timmar så vände allt. Då började jag få behålla vatten igen och smärtan gav med sig tack vare oxycontinet. Så nu skulle jag äta 40 mg morgon och kväll istället för att hålla smärtan på golvet. Å det har hjälpt väldigt väldigt mycket. Jag är nästintill smärtfri på den dosen. Så här smärtfri har jag inte varit på såååååå länge. Å det är såååååååå skönt. Nu hoppas jag bara på att min ordinarie smärtläkare ska ringa så vi kan få in i journalen att detta ska bli min ordinarie dos nu. Men vi får se när hon ringer.
Såret ser mycket finare ut och håller äntligen på att stänga sig. Helt sjukt.....

"Do day"

Idag är det Morrans beräknade förlossningsdag.
Hmmm jaaa OM jag har räknat rätt då förstås. Det är ju lite svårt sånt där med katter. Man vet ju inte riktigt exakt när de fick till det. Så jag kan ju ha räknat fel på några dagar. Men hon är stor som aldrig förr. Magen har sjunkit rejält. Hon flåsar när hon ska ta sig fram. Å så är hon väldigt "gnällig" och kelig. Hon är som ett klistermärke på både mig och Bela.
Så jag är rätt säker på att det kommer sätta igång inom de närmaste dagarna. Jag trodde att hon var på gång igår då jag såg att hon fick lite flytningar. Men det lugnade ner sig igen. Så snälla alla håll nu tummarna och håll koll på hemsidan www.nalletassens.se för vidare uppdateringar och kanske bilder när bebisarna kommit.