Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



fredag 28 oktober 2011

När jag var liten....

Läste ett kul inlägg om hur det var när vi 80-talister var små på facebook. Så här kommer nu ett inlägg på bloggen till eftervärlden, mina barn, så här va det när jag var liten. Fy fan va gammal jag kommer känna mig nu trots att jag bara är 20 och några år.

Vi hade inga datorer. Datorer var dyra saker som fanns på mammas jobb tex. Det var ju fest hela dan de gånger man fick följa med mamma till jobbet på Landstinget och knappa på hennes dator. Vilken grej. Fast skulle jag få knappa på datorn så va jag tvungen att använda rätt fingersättning. Det var hon sträng med.

Vi hade ingen CD-spelare bara kasettbandspelare. Å ville man spola framåt kunde man göra det med en blyertspenna. Jag kommer faktiskt ihåg när min pappa köpte vår första CD-spelare, jag tror det var 1990 eller möjligen 1991. CD-skivor va då fortfarande hyfsat dyra. Min mamma var inte så jätteimponerad.

Vi hade ingen DVD utan VHS alltså Video. Stora bökiga band som man ibland fick spänna med en kökskniv. I mitt hem hade vi även en video-kamera, något som var väldigt dyrt då. Min mamma var inte så jätteimponerad.

Vi hade inga mobiltelefoner. Jag minns min pappas första mobiltelefon. En jätte-stor handväska som han envisades med att släpa med sig överallt. Men han hävdar fortfarande att den hade vääääldigt bra mottagning iaf. Min mamma var inte så jätteimponerad.

Så vi var ute och lekte med pinnar och kottar och annat man kunde hitta. Å skulle man kolla om någon var hemma så gick man över och knackade på. Ville man skicka ett brev så tog man penna och papper och stoppade i ett kuvert. Tjaaa va mer kan jag säga.. det var bättre förr.... :)

Idag då:

Jag har 2 datorer. En liten note-book och en hemma-dator. Jag använder faktiskt fingersättningen jämt för jag hör min mammas bannor i huvudet när jag fuskar. Jag sitter vid datorn varje dag och skickar mejl, bloggar och facebookar.

Vi har CD-spelare överallt. Både min man och jag uppskattar musik väldigt mycket så de används flitigt. Speciellt i bilen. Även om min man inte alltid är imponerad över min musik.

Vi har DVD till varje TV. Jag köpte en jätteliten söt videokamera med sånt där litet litet minneskort i. Min man var inte så jätteimponerad.

Vi har alla mobiltelefon. Jag byter så ofta jag kan. Jag gillar att ha den senaste modellen med en jäkligt bra kamera, varje gång. Min man är inte så jätteimponerad.

Jag har en GPS i bilen så jag ska hitta. Den är väldigt bra att ha så man inte kör vilse. Min man är inte så jätteimponerad.

Hmmm man kan kanske ana varifrån mitt teknik-intresse kommer ifrån?

1 kommentar:

Vera sa...

Hej Kia! Det var jätte roligt inlägg. Oj vad det har hänt på dessa 20 + några till. hi hi.
Jag minns när jag jobbade i hemtjänsten när mina barn var små, så hade vi person sökare med oss. Mobiler hade chefer, det var dyra saker då. Fick man larm och man var ute så fick man antingen cykla hem och ringa därifrån eller om man var nära ICa gick man dit och frågade om man fick låna telefonen. Var man inne hos någon vårdtagare så fick man fråga fint om man fick låna telefonen och ringa jouren. Visst är det bättre nu. Tänk vad tiden har gått fort.
Så roligt det var när Tv spelen nitendo kom, man spelade Mario och man kunde tävla med sina barn då. Nu klarar man inte av det, eller lust.