Nu är det helg hipp och hurra.
Gårdagen gick jättebra med att ha barnen helt ensam. Visst jag var supertrött när dagen var över och jag somnade som en stock jättetidigt. Men båda barnen var som 2 änglar och allt gick jättebra. Jag är så stolt över mig själv och barnen.
Idag har Bela varit till min gamla kurator på sjukhuset och pratat. Om vad har jag ingen aning. Det angår inte mig överhuvudtaget faktiskt. Men de verkar som att de har haft ett bra samtal och de verkar ha en plan för framtiden.
Barnen och jag var till Ö&B och handlade lite städgrejer medan Bela var på sjukhuset. Vi tog god tid på oss eftersom jag inte orkar hålla samma tempo som förut. Något mina anhöriga lätt glömmer bort. Bela glömmer ofta att jag är så pass sjuk att jag egentligen ligger på sjukhus just nu. Det är bara för att jag fått ASIH som jag har möjligheten att vara hemma så mycket. Men Bela tar ofta för givet att jag orkar lika mycket och i samma tempo som förut. Han kan planera 10 st grejer som han vill hinna med när vi åker in till stan. Jag är glad för varje liten grej jag klarar av. Så blir han sur och grinig när jag måste prioritera vilka saker som är viktigast att hinna för jag inser att jag kommer omöjligen att orka allt han har tänkt sig. Så heter det sen att: "Kia får alltid göra de sakerna hon vill medan Bela åxå gärna skulle vilja hinna det HAN vill nån gång....". Som att jag VILL åka och handla mat inför helgen, det är ju verkligen det bästa fredagsnöjet jag kunde komma på. Jag VILL åxå göra en massa andra saker men jag inser ju verkligheten att jag orkar inte så mycket. Å då måste de absolut viktigaste sakerna prioriteras tex mat, dryck, medicin osv osv.
Såna saker gör mig riktigt riktigt ledsen och det sårar långt in. Jag gör inget bara för att jävlas, jag orkar helt enkelt inte så mycket längre. Såna saker gör att jag känner mig så uppgiven. Jag är faktiskt sjuk, jag orkar inte längre.
Samma sak med barnen, Bela tar för givet att jag har barnen på torsdagar tex. Jag hyllar varje minut som jag orkar ensam. Jag har inte som mål att klara hela dagen för då måste jag ge upp direkt Det blir för övermäktigt att tänka så. Jag tar en timme i taget och ber att det ska gå bra.
Nu är det helt och jag ska försöka vila upp mig.
Ta en paus och njut av livet. Kärlek till er!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar