Har haft en riktigt dålig dag idag. Den började ju rätt så bra men blev helt värdelös. Usch. Tänker inte ta upp här allt som bara varit usch idag för det får jag bara skit för sen. Men det har varit en dag som jag helt enkelt hade kunnat hoppa över. BLÄ!
Det enda bra som har hänt idag är att Xibells löp har kommit igång ordentligt och att hon i morgon får åka till Lindköping för att paras. Ska bli så spännande. Hoppas det blir kattungar.
Hälsa: Jooo vars jag mår rätt okej. Blir fort anfådd och trött. Mycket ont. Hostar en del på morgonen och natten. Inte särskilt obstruktiv. Lite täppt i bihålorna. Ska träffa sjukgymnasten på måndag.
Graviditeten: Är i vecka 19 nu. Snart hälften avklarat. Ångesten för allt som kan gå fel börjar ge sig till känna. Kan bli så sur på folk som bara rycker på axlarna och tar för givet att allt ska gå enligt planerna. Jag har varit med en gång förut när det inte gjorde det. Jag vet hur jäkla fel det kan gå och hur fort det går då. Känner mig väldigt ensam i den här graviditeten. För många är det en graviditet i mängden bara. För mig är det en jättestor grej eftersom jag vet att det här är absolut sista gången jag upplever allt detta. Som jag läste i en bok för en tid sedan: Att uppleva något för sista gången kan ibland vara större än att uppleva det för första gången. Å precis så känner jag. Jag har foglossning som jag känner blir allt värre ju längre veckorna går. Bara att stå upp längre stunder gör fruktansvärt ont. Alla rörelser blir en plåga. Men jag har egentligen inga andra graviditetsbesvär än. Ingen halsbränna. Inga sammandragningar. Inget sånt. Bara jobbig foglossning. Begären efter Sushi och mineralvatten kvarstår fortfarande. Har väldigt väldigt svårt för fet mat så som hamburgare eller pizza eller nåt sånt. Mår illa bara av att tänka tanken. Känner att kroppen behöver mer näringsrik mat just nu. Fräsch mat.
Att foglossningen har blivit allt värre gör att jag blir rädd för tanken på hur länge till jag orkar hålla igång som jag gör nu. Jag är livrädd för att bli beroende av kryckor eller helt handikappad att göra nånting alls. Men igen...... min rädsla och ångest är det ingen som förstår. Ibland känns det nästan förbjudet att vara förväntansfull och så här jätteglad över det här barnet. Det är som att eftersom jag gjort det här förut så är det lixom ingen big deal. Jag vill få känna samma känsla som när jag väntade Zoltán. Förväntansfull, längtan, speciell, stort osv.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar