Men det har sin förklaring och det kommer bli bättre när allt lugnat sig lite.
Just nu är det mycket med kattungar som säljs och levereras, kattungar som fötts ganska nyligen, hemsidor ska uppdateras och jag kan ju inte sånt, nya annonser ska göras osv. Så det har varit mycket katt på sistone.
De katter jag har kvar från askungekullen är två svarta skönheter. Anastasia och Lady tramaine. Helt fantastiska pälsar och helt underbara temprament. MEN svart är ju såååå svårt att fota och få fotot att göra katten rättvisa. För katterna är så mycket vackrare i verkligheten än på bilderna. Jag önskar folk kunde komma över hit istället och se katterna "live".
Är de inte underbara så säg..... |
Leveransklara honor..... |
Fullvaccinerade, besiktade, registrerade och innehar stamtavla.... |
Vid intresse ring, mejla eller kontakta oss på nåt vis. Kom gärna över och hälsa på. Jag har ju en kull till att kika på..... |
Annars med hälsan är det okej.
Jag och smärtläkaren är inte överens. Hon körde över mig som ett ånglok kan man säga. Med orden: Men du får ju vara med och tycka och bestämma såklart...... Hmmmm joooo men visst eller hur. Jag ska mejla henne och försöka få henne att se saker ur min sits IGEN.
Sen har jag en liten undran för CF-Center hade tydligen sagt till smärtläkaren att jag INTE var i slutskedet av min sjukdom. Med 23 % FEV1 lungkapacitet så undrar jag hur mycket sämre jag ska bli innan jag är i slutskedet. Göteborg gjorde bedömningen att jag var i gränslandet för om jag skulle transplanterad eller inte. Han tyckte vi skulle satsa på morfin istället. Men här i Uppsala väljer man att inte ta hans råd utan gå sina egna vägar. Jaaaa jag känner mig överkörd som av tåget. Jag fick inte tycka eller bestämma nånting om min behandling eller mitt liv.
Å konferensen vi hade kring mig hade vi ju när jag mådde som sämst. Jag låg på en brits och orkade knappt säga ett ord. Jag tycker väl att en konferens skulle ge mig mer nu än då. Men då antar jag att det anses tjatigt då vi redan haft en konferens för inte så längesen.
Jag minns så väl att det var nästan exakt ett år sedan min läkare sa just orden att min enda chans till ett "normalt" liv och att få må bra igen va ett par nya lungor. Å jag bröt ihop. Jag minns det så väl. Men det har man alltså glömt nu. Man glömmer mycket väldigt fort tydligen. Så just nu är jag less på sjukvården överhuvudtaget. Ingen lyssnar ändå och man är som patient helt obetydlig. Inget du säger eller tycker har nåt värde ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar