Har mest blivit en massa bilder nu i senaste inläggen i bloggen. Kanske inte gör så mycket? Vem orkar läsa det jag har att skriva? Men tänkte nu ändå göra ett litet skriftligt inlägg åxå när jag ändå har tid över.
Känns som om det har hänt hur mycket som helst sen sist jag skrev. Men jag orkar inte uppdatera om allt. I slutet på förra veckan kändes allt bara så himla tungt. Jag vågade knappt hämta posten i brevlådan till slut. Varje dag fanns där ett brev från Försäkrings Kassan eller nåt annat "trevligt" som mitt ex har hittat på. På fredagen hade jag en hel hög med pappersjobb som olika mynigheter krävde mig på tack vare mitt ex alla lögner och påhitt. Jag kände mig helt slut mentalt och alldeles sönderstressad. Tappade gnistan totalt faktiskt. Låg sömnlös på nätterna och grubblade. Orkade ingenting. Blev säkert en plåga för Bela att ha runt sig. Måndagen kom och läget var värre än nånsin. Jag kände verkligen tiden höll på att rinna ut för natruligtvis så sätter myndigheterna en ganska tajt tidsram för en när man ska vara inne med skrivelserna. Jag hade sovit ungefär 6 timmar totalt på hela helgen. Helt slut i kropp och själ. Jag grät när jag såg mig i spegeln. Orken fanns ingenstans. Jag var på väg att helt ge upp. På tisdagen åkte jag efter ännu en sömnlös natt ut till Edeby ryttargård väldigt tidigt. Jag möttes av ett gäng hästar i stallet och ägarinnan själv. Hon jobbar som läkare och har rätt bra koll på min sjukdom och vad den innebär. Men hon behandlar mig ändå inte som nån sjuk eller "konstig". Hon gav mig några vänliga ord och gav mig ett hopp. Ett ljus. Jag fyllde mina lungor av den svala stall-luften och pysslade om min Hlökk ett bra tag. Jag lät borstarna glida över hennes varma päls. Jag borrade in ansiktet i hennes långa man och grät. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Tack och lov var jag ensam i stallet då ägarinnan gått för att fortsätta sitt arbete på gården. Jag sadlade Hlökk och innan vi gav oss iväg så gick jag ut på stallplanen och letade upp en ganska stor och tung sten. Ungefär stor som en tennisboll. Kantig och ful. Stoppade den i väskan som jag brukar ha äpplen i runt midjan. Det var tungt, obekvämt och gjorde ont. Den stenen symboliserade alla mina fula, tunga, onda problem. Vi red ut långt i skogen. Där längst bort i mörkaste delen av skogen stannade vi och jag satt av. På en stubbe brevid skogsvägen la jag min fula sten. Mina problem, mina bekymmer och allt som gjorde ont. Så sa jag högt: "Nu lämnar jag alla mina äckliga problem här på stubben. Nu får ni sitta här ensamna och ruttna för ni får inte följa med oss tillbaka...." Så satte jag upp på Hlökk och vi satte full galopp därifrån så de inte skulle hinna med att hoppa upp bakom oss. Vi galopperade nästan hela vägen hem för säkerhetsskull. När vi kom tillbaka till gården satt jag av och igen fyllde mina lungor med ren luft och vet ni va??? Problemen satt kvar därute på stubben nånstans i skogen. När jag sen kom hem hade jag mer energi än nånsin trots sömnbristen. Jag skrev ihop alla skrivelser och skickade. Jag städade huset. Dammsög och torkade golv. Vilken lättnad. Jag var tillbaka på banan igen, farligare än nånsin.
1 kommentar:
Bra gjort!
Kram!
Skicka en kommentar