Välkommen!!

Välkommen till min blogg.





Här samlar jag bilder och små korta texter från min vardag. Bloggen är min egen dagbok som ni får tillgång att läsa. Det är mina känslor och tankar. Jag bloggar även en del om hur det är att leva med den kroniska sjukdomen Cystisk Fibros. Följ mitt liv som patient, mamma, fru, hästälskare men framförallt som kvinna. Jag är så mycket mer än en diagnos. Bloggen skriver jag för att mina barn och min man ska kunna läsa mina tankar och funderingar den dagen jag inte längre finns. Jag har försökt hålla en jämn balans mellan allvar och skoj. Bloggen är åxå skriven till andra kroniskt sjuka därute som kanske finner någon tröst i att man kan faktiskt finna lycka och glädje trots en svår sjukdom. Lämna gärna en kommentar innan du går. Mycket Nöje!







Mycket Nöje // Chinona



tisdag 28 januari 2014

Förkylningens bett.....

Den här förkylningen har verkligen bitit sig fast här hemma. Alla går fortfarande och snorar och hostar. Även om alla är mycket bättre och barnen tillbaka på förskolan så snoras och hackas det då och då. Å jag känner mig just precis nu lite frusen och eländig. Dels är jag helt ensam, dels tror jag att jag har minimal feber och dels tycker jag bara lite synd om mig själv. Ibland biter sig ångesten kvar hos mig åxå och då är det inte roligt. Därför jag inte gillar att vara ensam alltför länge i taget. Vet inte hur det ska gå nu när Bela börjar jobba igen. Jag får se till att ha fullt schema helt enkelt. Inte sitta ner för mycket och fundera.
Annars rullar allting på som vanligt. Bela gör det mesta och jag fokuserar på att varje dag komma upp på benen och hålla mig där. Vissa dagar vill jag bara ligga i soffan och sova bort hela dagen, för det gör så ont att ens andas. Å sen vissa dagar hittar jag energi att göra både det ena och det andra. Bäst är det när någon drar ut en från huset. När någon ringer och bokar en tid med en. Typ: "har du tid på tisdag efter kl 9? Jag tänkte vi kunde ta en fika?" Då blir jag alltid glad och får lite extra vilja att kliva upp. När man har en tid på sjukhuset tar det emot lite extra eftersom jag är så sjukhusrädd. Men på nåt vis så får jag försöka hitta en balans som fungerar.
Jag längtar till nästa månad. Vi har planerat en liten kryssning till Helsingfors jag och min man. Älskade ängeln Marie ska hjälpa till med barn-katt-hund och hus. Hoppas hon får hjälp av sin väktare. Jag har bjudit med min pappa på den här resan och jag hoppas och ber till högre makter att de ska ha möjlighet att kunna följa med. Han och jag har aldrig varit på resa tillsammans som vuxna människor. Jag vill kunna sitta ner med pappa och hans fru och äta en god middag utan att bli störda av en massa barn som ska ha all uppmärksamhet. Kunna sitta ner i baren och lyssna på lite bra musik och dansa en liten dans, så mycket jag nu orkar för dagen. Kunna gå en promenad i Helsingfors, kanske åka en utflykt till bergskyrkan som är så vacker. Äta frukost tillsammans. Prata på riktigt. Jag har saker jag vill säga till både pappa och hans fru innan livet förändras. Jag vet att inget varar för evigt. Saker som jag tidigare varit både för stolt och dum för att kunna säga till dem båda. Jag vill att de ska veta vad de betyder för oss. Jag vill att de ska förstå mig och att de är viktiga för hela vår familj. Jag vill kunna få berätta för pappa vilka barndomsminnen som betyder mest för mig. Vad jag minns och vad det har gett mig. Jag vill äntligen få visa min pappa att han faktiskt lyckades ganska så bra med mig ändå trots att han fick göra det själv. Kunna ta med min bonusmor på SPA-behandlingar och skvallra lite med henne. Komma henne närmare än vad vi varit förut. Jag vill verkligen ha en fungerande relation trots att vi bor så långt ifrån varandra. Barnen pratar ju så mycket om både mormor och morfar här hemma.
Så jag hoppas hoppas att de ska kunna följa med oss.

Inga kommentarer: